tecken och sånt
så här i efterhand kanske man kan komma på fler saker, men det enda som har varit annorlunda sen i typ augusti (när ninjabebisen antagligen blev till) är att jag på varit lite (okej, mycket) tröttare, haft halsbränna ofta och sen i december varit yr och matt en del. både tröttheten och halsbrännan har jag skyllt på jobbet, men när jag bröjade vara yr ofta sa jocke att vi borde gå till sjukhuset och kolla upp det där.
eftersom att jag är jätterädd för att gå till sjukhus när jag inte själv vet vad det är för fel på mej drog jag ut på det så mycket som möjligt.
varning för menssnack i ett stycke...
jag hade som sagt mens fram tills december, även om den var mycket sparsam. grejen är juh att jag inte har speciellt mycket i vanliga fall heller, men nu i efterhand kan jag juh komma på att det lilla som kom i september och oktober var fjantigt lite och var antagligen inte mens utan nått annat.
slut på menssnack, men här pratas det lite om illamående istället...
jag har inte spytt på mornarna. jag har ibland mått illa efter att ha ätit lunch, men å andra sidan är inte det något ovanligt. jag brukar kunna få ont i magen eller må illa när jag äter i vanliga fall också, eftersom att jag och min mage inte är de bästa av vänner alla gånger.
visst, jag märkte väl under senare delen av hösten att jag blivit rundare om magen, men de förklarades juh lätt med att jag faktiskt har ett stillasittande kontorsjobb och knappast är den flitigaste motionären av dem alla. i efterhand kan jag juh fundera på varför jag aldrig undrade över att det bara var över magen vikten verkade lägga sej...
inga konstiga matvanor, inga hysteriska humörssvängningar (återigen, hade jag haft såna hade inte det avvikt speciellt mycket från vardagen ändå, jag har juh vart sån sen födseln för jösse namn)
nu i januari först har jag märkt av en viss anfåddhet och hjärtklappning, vilket banrmorskan sa var alldeles normalt.
nu ska vi prata kiss =)
nej, ska jag vara alldeles ärlig så är den enda stora förändringen hur ofta jag måste gå på toa. från att i hela mitt liv ha varit en sån som går och kissar på morgonen och sen nästa gång när man kommer hem igen på eftermiddagen, och kanske två gånger till under dagen (om man inte konsumerar alkohol vill säga) har jag på senare tid (typ sen i november kanske?) blivit en sån där varannan-timme-kissare. väldigt ovant för mej, och de få gånger jag reflekterat över det resonerade jag som så att tjaaa, jag blir juh äldre. är det nått fel med njurarna får dom väl ge fler tecken på det, här uppsöks ingen doktor förrän det absolut måstes.
slut på allt konstigt snack, inga vätskor eller annat jox =)
men tänk vilken tur man kan ha =) inget fel, ingen viktuppgång på grund av det vanliga osunda levernet, utan ett barn. en ninjabebis som sköter sej själv från första stund. hmmm, kan det vara så att både mina och jockes "jag kan själv"- gener spelar någon roll här? nee, knappast! så osjälvständstiga som vi alltid varit är väll det föga troligt.
och vilken tur jag igen, jag som inte ville vara gravid slipper vara det så länge, och ska det fortsätta vara så här enkelt blir det nog inte så läskigt som alla säger =)
eftersom att jag är jätterädd för att gå till sjukhus när jag inte själv vet vad det är för fel på mej drog jag ut på det så mycket som möjligt.
varning för menssnack i ett stycke...
jag hade som sagt mens fram tills december, även om den var mycket sparsam. grejen är juh att jag inte har speciellt mycket i vanliga fall heller, men nu i efterhand kan jag juh komma på att det lilla som kom i september och oktober var fjantigt lite och var antagligen inte mens utan nått annat.
slut på menssnack, men här pratas det lite om illamående istället...
jag har inte spytt på mornarna. jag har ibland mått illa efter att ha ätit lunch, men å andra sidan är inte det något ovanligt. jag brukar kunna få ont i magen eller må illa när jag äter i vanliga fall också, eftersom att jag och min mage inte är de bästa av vänner alla gånger.
visst, jag märkte väl under senare delen av hösten att jag blivit rundare om magen, men de förklarades juh lätt med att jag faktiskt har ett stillasittande kontorsjobb och knappast är den flitigaste motionären av dem alla. i efterhand kan jag juh fundera på varför jag aldrig undrade över att det bara var över magen vikten verkade lägga sej...
inga konstiga matvanor, inga hysteriska humörssvängningar (återigen, hade jag haft såna hade inte det avvikt speciellt mycket från vardagen ändå, jag har juh vart sån sen födseln för jösse namn)
nu i januari först har jag märkt av en viss anfåddhet och hjärtklappning, vilket banrmorskan sa var alldeles normalt.
nu ska vi prata kiss =)
nej, ska jag vara alldeles ärlig så är den enda stora förändringen hur ofta jag måste gå på toa. från att i hela mitt liv ha varit en sån som går och kissar på morgonen och sen nästa gång när man kommer hem igen på eftermiddagen, och kanske två gånger till under dagen (om man inte konsumerar alkohol vill säga) har jag på senare tid (typ sen i november kanske?) blivit en sån där varannan-timme-kissare. väldigt ovant för mej, och de få gånger jag reflekterat över det resonerade jag som så att tjaaa, jag blir juh äldre. är det nått fel med njurarna får dom väl ge fler tecken på det, här uppsöks ingen doktor förrän det absolut måstes.
slut på allt konstigt snack, inga vätskor eller annat jox =)
men tänk vilken tur man kan ha =) inget fel, ingen viktuppgång på grund av det vanliga osunda levernet, utan ett barn. en ninjabebis som sköter sej själv från första stund. hmmm, kan det vara så att både mina och jockes "jag kan själv"- gener spelar någon roll här? nee, knappast! så osjälvständstiga som vi alltid varit är väll det föga troligt.
och vilken tur jag igen, jag som inte ville vara gravid slipper vara det så länge, och ska det fortsätta vara så här enkelt blir det nog inte så läskigt som alla säger =)
Kommentarer
Postat av: Tilda
Det är inte ett dugg läskigt!
Har du inte känt bebisen sparka? Det går ju inte att undvika den känslan? När hela bebisen vänder och vrider sig i magen?
Postat av: erica
nu känner jag juh givetvis henne, men innan jag visste om att hon fanns där tänkte jag inte på rörelserna som sparkar utan som vanligt tarmvred som jag har jämt typ.
det är svårt att förklara, men om man har ägnat 23 år av sitt liv till att inte känna och tänka så mycket kring allt vad magen håller på med så reflekterar man inte nämnvärt över det lilla hon åstadkom innan hon blev större.
Trackback
