åtta veckor senare
tiden går aldrig så snabbt och långsamt på samma gång som när man helt plötsligt får ett helt annorlunda liv, som ändå känns som nånting man har gjort sen tiden började.
ungefär så är det att vara mamma. det är motsatsliv, hela tiden. tiden går jättejättesnabbt, fast ändå så långsamt att dagar kan kännas som en livstid. en bra livstid alltså, inte en sån man blir dömd till. samtidigt som det känns som att dessa åtta veckor sprungit iväg har så mycket hänt varje dag att det känns som ÅR sen Lenore bara var en anonym ingenting i magen.
det absolut bästa är så klart att allt går så bra (ta i träääää). och att allting känns så fint och mysigt för det allra mesta. ja, visst skriker lenore och är lite omöjlig när hon känner för det, men det är så ytterst sällan att vi känner oss bortskämda. för sanningen är att hon är så JÄKLA snäll och söt mest hela tiden. så länge hon inte är hungrig vill säga =)
och det går direkt ingen nöd på mej heller. hon sover ju om nätterna, vilket gör att jag också får göra det. jocke är ju inte helt förvånande världens bästa pappa och världens bästa för mej, så tid för mej själv får jag också så fort jag ber om det.
lenore ler mest hela dagarna och det bubblar i hela kroppen varje gång =) lyckan bara sprutar ut genom öronen på en känns det, men det går knappt att förstå hur det känns när man vaknar och bara har en helt söt leende bebis bredvid sej som blir superglad för att man tittar på henne. och allt som oftast har man en lika söt leende pojkvän på inte allt för stort avstånd, som har fördelen att han pussar tillbaka.
en solig kväll i parken, med vicke och lisa för inte så länge sen
nu börjar dessutom lenore bli lite mer så att hon kan sitta eller ligga och leka själv en stund, så nu kanske bloggarna kommer igång lite. jag lovar ingenting, för de allra flesta gånger leker jag hellre med henne än sitter framför datorn och skräpar =) men man måste ju få skryta om hur lycklig man är ibland =P
ungefär så är det att vara mamma. det är motsatsliv, hela tiden. tiden går jättejättesnabbt, fast ändå så långsamt att dagar kan kännas som en livstid. en bra livstid alltså, inte en sån man blir dömd till. samtidigt som det känns som att dessa åtta veckor sprungit iväg har så mycket hänt varje dag att det känns som ÅR sen Lenore bara var en anonym ingenting i magen.
det absolut bästa är så klart att allt går så bra (ta i träääää). och att allting känns så fint och mysigt för det allra mesta. ja, visst skriker lenore och är lite omöjlig när hon känner för det, men det är så ytterst sällan att vi känner oss bortskämda. för sanningen är att hon är så JÄKLA snäll och söt mest hela tiden. så länge hon inte är hungrig vill säga =)
och det går direkt ingen nöd på mej heller. hon sover ju om nätterna, vilket gör att jag också får göra det. jocke är ju inte helt förvånande världens bästa pappa och världens bästa för mej, så tid för mej själv får jag också så fort jag ber om det.
lenore ler mest hela dagarna och det bubblar i hela kroppen varje gång =) lyckan bara sprutar ut genom öronen på en känns det, men det går knappt att förstå hur det känns när man vaknar och bara har en helt söt leende bebis bredvid sej som blir superglad för att man tittar på henne. och allt som oftast har man en lika söt leende pojkvän på inte allt för stort avstånd, som har fördelen att han pussar tillbaka.
en solig kväll i parken, med vicke och lisa för inte så länge sen
nu börjar dessutom lenore bli lite mer så att hon kan sitta eller ligga och leka själv en stund, så nu kanske bloggarna kommer igång lite. jag lovar ingenting, för de allra flesta gånger leker jag hellre med henne än sitter framför datorn och skräpar =) men man måste ju få skryta om hur lycklig man är ibland =P
