Livet och andra konstiga saker

jag funderar väldigt mycket så här års.

med väldigt mycket menar jag hela tiden.

jag grubblar om det allra mesta, om allt från vad jag ska tro på till vem som styr och åt vilket håll man ska ro när besättningen vill olika saker. det mesta hänger ihop, till och med twilightmanin hahaha.

jag skulle vilja berätta om de djupa och dunkla funderingarna, men jag tror att vi hoppar över det så kan jag skrapa lite på udden av det hela istället. dessutom lovade jag juh att berätta om varför jag till slut fastnade i twilightzonen.

och det handlar så klart om kärlek. detta eviga meck. för utan tvekan så är böckerna om bella och edward det finaste jag har läst någonsin, men ändå blir jag inte glad av att läsa det. jag blir bara nyfiken och fundersam. jag kopplar samman så stark kärlek med riktig djup tro, för i grund och botten handlar det om samma sak; man förlorar sig själv i någon annan, ger sig hän åt en livsfarlig kärlek och skänker bort det enda man på riktigt har till någon annan (sig själv alltså). en helt makalös handling, som jag är hyser fruktansvärt stor beundran för. beundran, skräck och lite avundsjuka. för jag vet att det aldrig kommer att gälla mig själv.

jag är inte troende. jag fascineras av religion på samma sätt som jag har fascinerats av kärlekshistorien i twilight- sagan. för det handlar om en tillit så stark att det inte riktigt går att sätta ord på, en hängivelse och total utlämnande av sig självt. man lägger sin lycka i någon annans händer.

och det är där någonstans det skiter sig för min del. jag kan inte förlika mig med tanken på att lägga mitt eget öde i någon annans händer. inte ens en gudomlighet. för jag är född fri, vill göra mina egna val och vara beslutsfattaren i mitt eget liv. jag är min egen lyckas smed, och ska väl för höge farao inte behöva vara beroende av någon annans kärlek för att vara lycklig. det strider mot hela mitt väsen.

MEN det är inte så att jag inte tror på vare sig kärlek eller gudomligheter. jag är helt övertygad om att Gud finns för de som tror, det gäller alla gudomligheter i alla religioner för alla troende. på samma sätt tror jag på vidunderlig stark kärlek som är större än livet självt. jag tror att den finns mellan människor som känner så. men precis som med tron för en religion så tror jag alltså inte att det gäller just mej. jag är utan den sortens kärlek, den sortens tro, för jag kan inte lägga min lycka i någon annans händer. den är ju min.

jag säger alltså inte att jag inte kan älska någon mer än livet självt, för det tar jag för givet att de flesta vet att jag gör ändå. jag skulle gladeligen både dö och spendera en evighet i skärseldar och helveten av alla de slag för att skona, rädda, säkra lyckan för säkert ett 20- tal personer, om inte fler. det skulle vara ett lätt val, inte ett dugg betungande och det skulle vara gjort på en nanosekund. men det skulle inte vara en handling av gränslös kärlek, det skulle vara ett aktivt val. typ som att donera organ när man har tjollavippat. inget övermänskligt, bara naturligt. och själviskt. för att jag vill, inte för att mitt hjärta kräver det.


och det är inte utan att jag tycker lite synd om mej själv för att jag saknar den magiska egenskapen att inte bara tro på sån kärlek utan också vara mottaglig för den. för visst är den fantastisk på alla sätt och vis, jag är så frukansvärt betagen av makten sån kärlek har över människor. hade jag på riktigt haft ett fritt val, hade jag valt att sälla mig till den skaran som kan hamna i klorna på denna vanvettiga känsla. men valet gjordes av mig alldeles ovetande när jag blev jag, och alltså skulle sådan hängivelse bara vara spelad om jag försökte.

och eftersom att jag har insett hur begränsad min kärlek ändå är, trots sin gränslösa storlek, får ju det enorm inverkan på alla andra livsfrågor. om jag är min egen lyckas smed, hur mycket eller lite ska jag då kompromissa med den? vem ska få stå ivägen för den, om någon alls ska få göra det? vem ska lyssna till mitt hjärtas innersta önskningar om jag inte låter någon höra dem? (huuuuur fånigfjantig lät inte den meningen då? hoppas ni fattar vad jag menar och har med er att jag fortfarande är väldigt häftig innerst inne =P )




rörigt och kluddigt, eller hur? men det är alltså ett litet smakprov på tankar som flänger omkring i mitt huvud, därför är det lite svårt att komma på något vettigt att skriva just nu.

just nu går det ännu sämre, jag är astrött. dags att sova, djupt och länge hoppas jag på! för tro inte att det här är nått som gör mig sömnlös, snarare tvärtom. det gör mej evigt trött, för i drömmen finns inga bekymmer. där hoppar vi stavhopp med genitalier på magen eller motionerar i duschrum för förbränningens skull, och ingen har så mycket som antydan till bekymmersrynka mellan ögonen.

hej världen. vi har med glädje överlevt både jul och nyår, alla tre. vi har haft det så himlans underbart! nu är vi hemhemma i västerås och väntar på min bebis som inte har lärt sej vare sej klockan eller kalendern än. men men, vi väntar så gärna =)

jag kommer att berätta mer om alla våra firanden, och givetvis göra färdigt återblicken över 2o1o men det får vänta tills vi är hemma igen och kan använda kameran. mamma har fått lite datortrassel här hemma nämligen, och bollen ligger lite grann hos min lillebror så någon snabb reparation kan vi inte vänta oss.



men helt lottlösa ska jag inte lämna er. jag ska bjuda på en klassisk "erica filosofierar på toaletten". alltså, inget äckligt utan en sån där sak man börjar fundera på när man sitter där och inte har något bättre för sej. oavsett hur länge man sitter.

funderingen uppstod hemma hos min söta svärmor. hon har ett klassiskt ei saa peittää- element. ni vet, ett sånt därnt element som har spridit en mycket användbar finsk mening till gemene man.



jag glömde tyvärr ta kort på originaltexten, så ni får helt enkelt tro på vad jag berättar. så här är det, att rådet finns skrivet på ett antal språk. först på nordiska språk, förutom isländska. där står det kort och gott som på svenska; får ej övertäckas.

sen finns upplysningen även på engelska, spanska, franska, vad jag tror är holländska eller flamländska och tyska. det som är intressant är att på dessa språk duger det inte att endast råda elementinnehavaren att inte täcka över elementet, man förklarar även varför. för att det lätt kan börja brinna.

det är här min fundering kommer. varför får inte vi i norden den informationen? är vi nån sorts mesar som helt enkelt bara följer vad som står, litar blint på en upplysning från en text på ett element? "varför?" "för att elementet säger det..."
i andra delar av västra europa tror man inte blankt på ett sådant påbud, man måste få en förklaring. varför ska jag inte lägga nått på mitt element? jaha, för att det kan börja brinna, ja det verkar ju logiskt. svennebanan säger bara "nähä, inte lägga nått på elementet...okej då, det kan jag väl undvika".

töntnorden. vi borde va lite hetsigare vi också. inte bara följa skyltar och allmänna påbud, ifrågasätta lite mer och gå mot strömmen. skit i vad den jävla texten på elementet har sagt till oss i årtionden. lite som bäst före- dateringen. det står inte "blir giftig och måste slängas innan den...", det står bäst före. sen efter det är det fritt fram att själv undersöka hur gärna man vill smörja kråset med vald näringsprodukt. men inte svennebanan inte, han tittar på datumet och ser att det var gårdagens, sular iväg produkten till närmsta papperskorg och blir kallsvettig av att bara tänka på hur nära dödlig matförgiftning han var. jag slår vad om att tyskarna typ tävlar om hur långt över tiden de kan äta sina brattisar efter att bäst före- datumet gått ut. engelsmännen bara: best before what? best before it taste more like shit and vomit? i doooon't think so!" vad ska fransmännen säga? "bäst före? jaja, jag får väl lukta på den då.... njoo, det luktar fortfarande sura fötter och idrottshall efter fotbollsturnering för tonårsgrabbar..."

ja, nu gled jag ju lite bort från ämnet. men poängen är alltså att vi i norden antas lyda rådet utan att få någon förklaring till varför man inte bör övertäcka elementhelvetet, medan många andra människor med annat modersmål får en fullgod förklaring till varför man inte ska göra det. och det tycker jag är fuskigt.

wern påstår att det kort och gott beror på att svenskar inte skulle vara idioter, och att vi av oss jsälva kan räkna ut varför man inte ska övertäcka elementet. men jag tror inte på det, jag vet många svenska idioter som skulle behövt den vidare förklaringen...


nu hoppas jag att jag gett er nått nytt att fundera över nästa gång ni hamnar på en ei saa peittää- toalett, så ni slipper liksom jag tidigare öva in frasen på något annat språk utan större framgång.

jag kom på en sak. jag tänker juh väldigt mycket i vi mot dom jag också. men på det viset att de jag menar "vi" är

snälla
ärliga
solidariska
hjälpsamma
kärleksfulla
omtänksamma människor.

vi som bryr oss om varandra, om alla. som kan se en människas värde bortom hennes yttre. som tror på den goda viljan, det fria valet och det lika värdet.
vi som begriper att annorlunda inte är dåligt. vi som kan förstå att alla inte tycker samma sak, men tycker att alla har rätt att tycka olika (så länge man inom sig tycker att alla får vara olika). vi som inte är rädda för det vi inte vet någonting om, utan istället är nyfikna på. vi som frågar istället för att anta.

sen finns det dom. det finns alltid en motpart, det handlar om balans. och finns det ett vi så måste det finnas ett dom, oavsett hur heterogena gruppmedlemmarna ter sig.

dom. dom är hemska. dom är elaka. dom är avskyvärda. dom ser ut hur som helst. dom kommer från alla håll och kanter. dom finns överallt.

dom förgriper sej på barn och kvinnor. dom behandlar sina medmännsikor illa. dom tror att nyansen på huden berättar något om människovärdet på personen ifråga. dom tror att en högre makt sänt dem för att skada människor. dom hittar på att en högre makt sänt dom för att skada människor. dom ljuger. dom dödar. dom utnyttjar. dom slår. dom mår inte bra.

i min värld innehåller dom- gruppen alltså det jag kallar för jordens avskum. rasister, nazister, fanatiker, pedofiler och våldtäktsmän (och kvinnor) och andra inte riktigt friska människor som har värderingar som inte tillhör den öppna och fredliga värld jag hoppas efterlämna mina barn.



nu har jag fått det sagt också, så behöver ni inte fundera mer över vilka jag referar till när jag använder vi och dom. för det är väldigt svårt ibland, att inte dra alla över en kam. det vet jag. ta sverigedemokraterna till exempel. jag skulle gärna vilja skriva att de tillhör min dom- grupp, men det kan jag inte. för jag vet att alla som röstade på partiet sist inte fullt och fast håller med om programmet. alla är inte smygrasister med en polerad look. många är bara stackars krakar som inte begriper bättre. dessa människor kan man inte förakta, man måste upplysa dem.

hur som helst... jag vet inte var jag skulle med detta egentligen. tänkte väl bara förmedla lite tankar. och uttrycka någon form av rädsla för människors okunskap. eller kanske människors omänsklighet.

jag läser ju som en tok nu till mina tentor, och då kommer man över massa funderare och braiga idéer.

som igår t.ex. jag hade tänkt att bara kvällsprata med wern om detta men han tyckte det var så himla intressant att han bad mej läsa en del ur lenores sagobok istället... så jag får ta det mer =) för ni kan inte avbryta mej även om ni tycker att det är tråkigt, mohahhaa. iofs kan ni sluta läsa, men det får jag aldrig reda på.

aa, hur som helst. har ni hört talas om Doktor Glas? en svensk klassiker som handlar just om doktor glas och ett litet dilemma han får när pastorns fru besöker honom. det är nämligen så att pastorn är ärkegammal och frun, som är ung och vill inte ha med honom att göra, har skaffat en älskare och behöver hjälp av doktorn för att slippa ha umgänge med sin man. den är väldigt bra så om man inte har läst den så rekommenderas den.

jag ska inte berätta för mycket om den, utan fortsätter nu med mitt grubbleri. för när jag läste den här kursen första gången tipsade min lärare oss om att Bengt Ohlsson hade skrivit en bok som hette Gregorius, och den handlar om den här historien fast ur pastorns perspektiv. pastorn heter för övrigt Gregorius. jag läste den inte då, även om jag köpte den, men nu har jag läst ungefär halva. den är helt okej den också.

och nu äntligen till det som jag faktiskt skulle säga: får man göra så?
är det okej att bara norpa en känd litterär gestalt från ett välkänt verk, och sen bara skriva en ny historia om denne? borde inte det räknas som någon form av stöld?


samtidigt så tycker jag att idéen är briljant! det blir juh som en helt ny genre, "andra sidan av myntet"- litteratur. här berättas det att det egentligen var Ofelia som mördade Hamlets pappa och gav resten av hovet halluciegena droger, vad Christoffer Robin gör när han går ur Sjumilaskogen och hur Akka upplevde resan med Nisse.

vi fick göra en sån uppgift första veckan på gymnasiet. läsa en kort novell om en tjej som var inkallad till skolkuratorn, skriven ur tjejens perspektiv och sen skriva om den ur kuratorns perpektiv. jag tyckte att det var jätteroligt och fick MVG. förresten var det det enda vettiga vi gjorde på svenskan under de tre åren tror jag. jag har inget minne av att jag gjorde något annat, men jag behöll mitt mvg iaf... hon ristade betygen i sten, fröken valium.

men erkänn lite fantasieggande tanke? vilka böcker hade ni velat läsa ur ett annat perspektiv?

Postat av Anna:

Ibland förvånas jag lite över alla diskussioner om vem barnet är likt. Det är inget fel i det, missförstå mig inte och ta inte illa upp är du snäll. Men varför är det fantastiskt när barnet är väldigt lik en av sina föräldrar (och vem i vuxen ålder vill vara lik sin förälder?) och konstigt när barnet inte direkt liknar någon av det. Man tar ju alla arvsanlagen, slänger ner dem i en mixer (bildligt talat) och använder dem helt slumpartat! Ser man det så är det mer fantastiskt att det överhuvudtaget blir något av det...
Fast jag tycker hon liknar lite er båda, men på hennes alldeles egna unika sätt. För allra mest liknar hon sig själv! ;-)
Kram

Så sant så sant Anna! Jag funderade nästan hela natten på det du skrev, för det var ju en intressant tanke. För visst är det så. Man kan bli alldeles jättelik sina föräldrar, eller inte alls. Jag för min del t.ex. är mer lik min mormor (men mest hennes tvillingsyster) än vad jag är lik mamma. Åtminstone till utseendet. Men precis som min mamma och många av mina kusiner har jag genom hela livet hävdat att jag inte alls är lik någon annan, jag är juh mej själv!

Jag håller med till fullo av att hon är lik oss båda, jag tror nästan att man kan säga (och faktiskt se) att hon verkligen har fått 50-50 i dna- mixen. Jag ser juh hur mycket hon liknar inte bara mig själv, men mina kusiner när de var mindre och även min mormor (som hade många starka arvsanlag), men kan även se stora likheter mellan Lenore och Wern (speciellt i minspelet), hans lillebror och mamma. Och precis som du hävdar jag nog innerst inne att Lenore minsann allra mest liknar sej själv.

Men så är det den där intressanta frågan. Varför är det så himla intressant vem barnet liknar, och varför blir det en sensation över att barn till utseende liknar sina föräldrar eller andra släktingar? Efter en natts grubblande tror jag att jag har kommit fram till vad som får bli mitt svar.



Jag tror att för föräldrars och släktingars del handlar det om någon slags utvärdering. För aldrig förr blir man så medveten om sitt eget utseende och sina drag, sina egenskaper och sitt sinne som när man träffar en ny bebis. Jag som förälder ser helt plötsligt drag hos Lenore som är så fina och perfekta, som kommer ifrån min mix. Jag får alltså en chans att vara nöjd med mitt eget utseende när jag kan konstatera att min egen allra sötaste avkomma liknar mig. Jag misstänker att det är så övriga familjemedlemmar kanske också tänker, om de skulle grubbla över det en stund.

Och visst är det på andra hållet en lättnad när man ser att vissa andra drag man inte är så nöjd med har hoppats över. Det kanske inte är lika roligt när ens partner också påpekar hur lycklig han är för Lenore slapp få mina stora utstående öron (även om jag själv hävdar att de åtminstone inte är stora, utan ganska normala eller till och med lite mindre...men det får stå för honom) men vid dagens slut kan man väl inte annat än hålla med.

Vems sätt och egenskaper hon till slut kommer visa är ju lite för tidigt för att säga. Hittills har jag bara sett hon hanterar frustration på samma sätt som jag, genom att spänna hela kroppen och två sig i ansiktet med händerna. Jag hoppas att hon inte kommer få samma frustration som jag lider av, men det ser inte så hoppfullt ut. Det blir nog en kvinna med humör av Lenore också =P

För det är samma sak med egenskaperna som med dragen. Det blir en utvärdering där med. Men här kan jag tycka att det är enklare att utvärdera sin partner än sig själv, då det handlar om på vilket sätt jag uppfattar två personer. Det är ju väldigt sällan jag "uppfattar" mig själv lika enkelt som jag uppfattar Wern... Vi pratade om det för ett tag sen. Eller det var Wern som frågade vilka av hans egenskaper jag helst ville att Lenore skulle uppvisa. Jag svarade att jag hoppades att Lenore också skulle bli snäll, omtänksam, spontan, orädd och massa andra saker. Wern verkade nöjd med svaret, som då även blev en slags bekräftelse för honom själv att han hade dessa egenskaper att skryta med.

Sen frågade jag vilka av mina egenskaper han helst ville se hos Lenore. Det tog en bra stund innan han svarade (ja, en sån bra stund att jag funderade på att ställa frågan igen, lite högre och tydligare utifall att Wern helt enkelt beslutat att inte svara på tilltal igen...en inte alls lika åtråvärd egenskap) och då hade han tydligen kommit fram till att han ville att Lenore skulle bli hungrig på vidarekunskap.
Jag frågade då om jag inte hade några egenskaper som föll honom i smaken, eftersom att jag knappast personifierar mej med just den egenskapen och tycker väl personligen att jag har några andra mer framträdande och minst lika positiva egenskaper. Men tydligen var det bara nyfikenheten från min genpool som kunde matcha hans egna dygder, viljet knappast gav mej samma egoboost och positiva utvärdering i gensvar får jag väl ärligt säga. Men sen är det ju även så att om Wern hade varit ödmjuk så hade han ju varit perfekt, som han själv brukar säga.  Och å andra sidan gjorde ju avsaknaden av bekräftelse av mina goda sidor att jag ju faktikst ransakade mej själv och visst hittade egenskaper klart värda att sända vidare i arvsanlagen.

Det blev ett långt svar, men kortfattat tror jag att man skulle kunna säga som så här:
Som förälder (eller släkting) vill man att barnet ska få alla ens egna positiva drag och egenskaper. När folk i allmänhet förvånas över att barnet inte liknar sina föräldrar är det mer ett sätt att säga "vad tråkigt för er" (eller kanske "pjuh, vilken tur!" hehe) snarare än att tycka att det faktiskt är konstigt.
Det fantastiska i likheterna blir ett slags beröm och komplimanger; "titta, h*n har fått din lilla mun/fina hårfärg/söta näsa", för om det skulle vara så att barnet hade fått något mindre beundransvärt drag från föräldrarna skulle det nog knappast påtalas på samma sätt: "Titta, h*n har fått din stora näsa/snea tand/skeelande öga".


Jag vet inte om det var något bra svar, men det är iaf det svaret man kommer fram till mellan tolv och ett på en fredagnatt när man försöker sova =)

vilka favoriter hade ni?


Pannkakstårtan och Hattjakten hade jag, och alla andra Pettson- böcker förutom Rävjakten. Men som ni kanske minns fick jag den av söte förra året =) hihihi. Men det var lätt favoriter från barndomen. För att inte tala om


jag hade Stora boken om Pelle Svanslös, och några såna här bilderböcker. De bästa böckerna fanns dock hos min faster och farbror långt uppe i Norrland, faster Margot fick läsa de många gånger för mej när jag var på besök.



just den här boken hade jag så klart på film (jag kan fortfarande höra Hia-Hias skratt!), men pappa köpte Bamse i rymden på ett loppis en gång. den läste jag för min lillebror när han var nån månad gammal. det har mamma och pappa kort på. mysiga tider =)

Vi var och rotade lite bland mina gamla böcker sist vi var hemma. Det finns så många skatter, så många minnen. Så mycket nostalgi. Vilka böcker för er tillbaka tiden?

Det är dessutom häpnandsväckande hur många historier som finns kvar i bakhuvudet på en... Jag behövde bara titta på några omslag för att komma ihåg vad böckerna handlade om, och vad det var som gjorde att jag gillade eller inte gillade dem. Som t.ex. boken Mog, katten som glömde. Jag gillade inte den när jag var liten, för att katten hette Mog och jag tyckte det var fult. Finito för den historien. Men jag har förståelse för knappt en meter långa mig själv; Mog är ett fult namn till och med på en katt.

efter dagens alla duster, och gårdagens... tragik är det väl dags att berätta vad jag tycker innan någon annan berättar det för mej.


jag har ingen partitillhörighet. jag röstade blått förra valet, och rödgrönt detta. jag tycker om moderata mål, med socialdemokratiska medel. jag tycker att individen ska få synas, växa och frodas, men jag tycker att alla ska då synas, växa och frodas. Alla ska med, helt enkelt. Jag tycker inte att det är en förmån att betala skatt, jag tycker att det är priset man betalar för att ha det bra. Jag tycker att ett samhälle ska ta hand om sina invånare efter bästa förmåga, och jag tycker att alla individer har rätt att elitisera sina mål och nå dit. om de jobbar för det.

jag är inte emot privatisering av vård, skola, omsorg. konkurrens är bra. däremot tycker jag givetvis att det ska granskas ordentligt, precis som all kommunal och statlig verksamhet.

jag är inte emot alkoholmonopolet. men det skulle inte skada att sänka alkoholskatten lite. okej, mycket. jag tycker inte heller att åldersgränsen ska sänkas. och jag finner en viss humor i att staten tjänar pengar på att svenskar alkar rätt mycket.

jag är för mänskliga rättigheter. jag tror på människors lika värde. jag tycker att man har rätt till sin egen tro, kropp, sexualitet och åsikt.

jag finner främligsfientlighet avskyvärt. jag tolererar inte intolerans (paradoxalt nog) gentemot andra människor. jag vill inte ens höra om det för jag tycker det är vidrigt.

jag är för mångkultur. mångultur är FINT. mångkultur krävs för att ett samhälle ska växa och utvecklas.

jag tror på kristna värderingar. de riktiga kristna värderingarna, inte sådana som sekter och extremenister tror på. var snäll mot andra. förlåtelse. solidaritet. omtänksamhet. kärlek. respekt.

jag tror inte på Gud. jag är inte troende kristen. jag är medlem i Svenska Kyrkan. jag tror på att mina skattepengar dit går till föräldralösa barn i Sverige. jag är djupt religiöst intresserad. jag älskar att lära mej om andras tro, psykologin och litteraturen i de allra flesta religioner fascinerar mej otroligt. jag vill också finna min tro. jag har funnit min tro.

jag tror på människors godhet. jag blir väldigt ledsen av människans grymhet. jag får lätt ont i magen när jag tänker på, eller ser, hur hemsk världen är. jag blir väldigt glad när världen visar hur snäll den kan vara.

min heliga skrift är FN:s barnkonvention. barn är det finaste som finns på jorden. jag tror på barnets oskuld. jag tror på det magiska som finns i barnskratt. jag tror på barns drömmar.

jag värnar om miljön. jag är ingen miljökämpe. jag är en konsument som försöker bättra mej. naturen är fin, och den är inte vår.

jag älskar sverige. jag tycker sverige är ett alldeles underbart litet knasigt land. sverige är som en lillebror i världen. alla pratar om sverige, tycker om sverige, men sverige självt har fullt upp med egna livsviktiga problem och är för upptaget med att växa upp för att se sin egen utveckling.

jag tycker skolan ska skärpas till. det behövs mer disciplin. det behövs mer status i läraryrket. lärare är viktiga.

jag tycker att vi ska ta hand om våra äldre. med värdighet.

jag tycker att vi ska ta hand om varandra. jag tycker att vi ska respektera varandra. jag tror att vi behöver varandra.




jag tror det var det jag hade på hjärtat för den här gången...

nu har jag grubblat på en sak i tusentals grubbleristunder, och behöver helt enkelt hjälp.

när man köper det som i sverige kallas för krossad ananas, kan man precis som på många andra konservburkar se vad det heter på några andra språk. på euroshopers krossade ananas kan man lära sej svenska, norska, finska och engelska.

det som förbryllar mej är detta. svenska och norska är juh ganska lika, väldigt lika till och med. ändå så finns det ibland enorma skillnader. vi säger gurka, dom säger agurk. vi säger äta och dom säger spise. vi säger krossad ananas, dom säger finhakked ananas.

VA?!? vaddå finhackad? jag kanske också vill ha finhackad istället för krossad ananas?! det låter juh utan tvekan mer fancypancy än simpel krossad ananas. krossad ananas låter ju som nån form av andrahandssortering av skadat gods, medans finhackad ananas bevisligen låter som att någon har lagt ner själ och hjärta i att hacka ananasen i små fina bitar.

hur kommer det sej att skillnaden är så stor gällande denna produkt, det är som en välfärdsklyfta som går att tolka på två olika sätt.

sätt 1: sverige är välfärdsstaten, norge är loosern. i sverige ser vi denna simpla produkt för vad det faktiskt är, en burk med krossad frukt. no more, no less. i looserlandet norge däremot, där mindervärdekomplexet visas i de mest vardagliga ting måste man försöka att göra allt lite finare än vad det faktiskt är. det gör alltså att den simpla produkten hottas upp lite, får ett lite exklusivare namn i ett försök att sträcka upp hela norges ryggrad mot storebror sverige.

sätt 2: norge är lyxrestaurangen, sverige är korvmojjen. i norge är man sofistikerade nog att förstå värdet i denna produkt. det är finhackad ananas, tropisk frukt hackad fint i maskiner må hända, men ändå något att uppskatta och sätta värde i. i jönslandet sverige däremot är trätofflorna på plats och bonnasinnet säger att det där är krossad frukt. inte lika fint som mos kanske, utan bara krossad efter enkla lekar på fabriken av arbetarnas barn som använt frukten som leksak och sen lekplats.

förstår ni problemet? förstår ni min huvudbry? har ni en lösning, ett svar, en upplysning till ett grubblande sinne?


en mystisk frukt, vars kött kan anses vara finhackat eller krossat... beroende på vilken klyfta man känner sej hemma på

aaaaaah, det är gött med sol =) har suttit på balkongen och läst, filosofierat över livet och ätit äpple sen klockan elva. det är precis så skönt som det låter. vi har sol på balkongen mellan ungefär 11 och 15, perfekt om man är en sån där soldyrkare som jag =)

dock försöker jag att inte få till den där snygga falu rödfärgen som annars berättar för sveriges befolkning att man har tillräckligt med fritid för att spendera den ovarsamt i solen... så pass fåfäng är jag faktiskt att jag vet att det nog kommer tas en hel del bilder inom en snar framtid och jag skulle uppskatta om jag inte såg ut som en kvarglömd julgranskula på dem. det räcker gott och väl med vetskapen om att det börjar bli hårfärgsbyte... inte en sån man köper alltså, utan en sån som mitt hår gärna gör spontant. och juh mer sol, desto rödare blir det. rött är visserligen en fin hårfärg, men den kanske blir finare om man a) får välja den själv, eller b) har samma röda nyans under en längre period så att det inte skiftar från dag till dag (eller morgon till kväll om det vill sej illa....)

jag minns fortfarande med skräck uppenbarelsen 2oo8... när mitt hår antog samma orangea färg som mozilla- räven....

... ja, eller som AKTAS- lappar om man hellre vill det...
då hade håret fått varit ute i solen alldeles för mycket för den helgen...


det var i af inte hår jag skulle prata om. det var balkongen. nu har suttit på den i två dagar och därmed kommit på att den förutom att vara ganska ful är himlans tråkig.
vi har inga utemöbler, förutom två stycken lecablock som bord där tills vi har hittat en annat användningsområde för dom. när man ska sitta på balkongen får man alltså ta med sej sittdon inifrån, vilket inte gör så mycket men det kan bli bökigt i längden. speciellt om man skulle vilja ha ett bord eller nått.

dessutom så har vi juh den här problematiken med grönsaker. jag vet att det är hemskt mycket finare med balkonglådor, men... MEN, någon måste ta hand om dom för att dom ska vara fina också. och denna någon är vem som helst förutom jag, av den enkla anledningen att jag tycker det är skittråkigt och kan komma på miljarder saker som intresserar mej mer än blomskötsel. till och med dammsugning kommer före.

visst, wern har sagt att han skulle vilja ha örter eller nått sånt där...meeeen (igen). det finns få saker jag tror så lite på som att han skulle hålla på med det tillräckligt noga och ordentligt för att det inte skulle bli en balkonglåda med dött hö i så småning om. typ efter nån vecka hit och dit kanske...

aa, projekt balkong är skapat och får nog vara vårens sysselsättning (utöver den där bebisen som aldrig kommer då). för om jag ska bli brun som en pepparkaka utan rött hår tänker jag inte släpa möbler och ha tråkigt var eviga dag =)

han den där sambon mister petersson ställde en fråga en dag, en sån där som man funderar över utan att komma fram till ett ordentligt svar.

vilka tio år är mest lika?

om man delar in livet i tioårsperioder, vilken period är då mest oföränderlig?
t.ex. 0-10, 10-20, osv.

rent kroppsligt/biologiskt? under vilka tio år händer det antagligen minst? mitt förslag är antagligen 70-80, 80-90 om man är av det slaget att man är en ganska frisk person, gammelfaster margit har sett ut och vart precis likadan hela mitt liv, tycker jag iaf =) och då borde hon vart ungefär strax över 60 när jag föddes.

rent "livsmässigt" eller vad man ska säga.... när händer det minst? jag tror 40-50. innan håller du som mest på med att föröka dej eller klättra på karriärsstegen, och efter det ska du juh hålla på att avvecckla det hektiska livet för att kunna ägna dej åt precis vad du vill eftersom att du är "gammal".

aaa, vad tror ni?

ännu bättre blir det om man vänder på frågan; under vilka tio år händer det mest?

(titta vilket bra ämne, hade livet sett lite annorlunda ut hade jag lätt sett till att det här skulle vara kvällens samtalsämne i djupa alkoholdimmor... nu får det mer bli vad jag och wern pratar om i tvättsugan ikväll. part-ey!)

jag köpte lunch idag på ica. tre stycken päron (och risifrutti). päronen kan vara bland det tyngsta jag burit i hela mitt liv. dom är lätt med på topp 20 iaf. ungefär lika stora som en mango, med en vikt av tre relativt ganska stora stenar.
hade jag lidit av svälltdöden är det tveksamt om jag hade haft ork att lyfta ett av dom till munnen. jag hade fått ligga på golvet och med andra medel försöka fösa in en tugga i munnen.

som tur är är jag vid god hälsa, och slipper det. men stenfrukt får en ny betydelse, helt klart.

nu vet jag att päron inte tillhör just det släktet, men däremot finns den underbara beskrivingen "Frukterna är runda till päronformade" på wiki.



i övrigt har jag alltid tyckt att päron är ett väldigt fin ord. hade jag varit en flummigare människa, en sån där free spirit- typ, hade jag nog döpt mitt barn till päron. härlig klang liksom. päron. dessutom har jag alltid gillat morfars skämtsamma "pär-on, pär-off".

nog om päron för den här gången. kan dock rekommendera jättepäronen från ica, dom var goda men tunga.

vi tittade på de tre första avsnitten från 100 höjdare - sveriges roligaste ögonblick här om dagen, lagom fnissigt så där.

dock måste jag säga till alla som bara såg det på tv men aldrig läste boken, gör om gör rätt! boken är mycket mycket roligare än vad det är på tv.

och helt ärligt, det är juh faktiskt sjukt roliga saker som får vara med haha

mina favoriter, inte i nån speciell ordning är

- anders björck går vilse i helsingfors
- tito klämmer fingrarna
- skurt sumpar mikrofonskyddet i pappersmassan
- bruno wintzell är full i sin sportbil
- kay du simmar ur bild
- locum önskar god jul
- röppni fäls
- löntagarfonder är ett jävla skit
- martin dahlins "mamma"
- birgit friggebod i rinkeby

jag kan faktiskt inte bestämma vilken jag tycker är allra roligast... martin dahlins "mamma" är roligare att se från programmet lik som skurtan, men hur de i boken beskriver bruno wintzells expriment i sin sportbil det är humor på hög nivå. ett sånt stycke som faktiskt har fått mej att skratta högt, vilket sällan händer när jag läser faktiskt.

aa, som sagt. 100 höjdare, läs den för jösse namn

jag hatar frågor som gäller framtiden. jag tycker egentligen att det är ganska fånigt att tänka på vad som händer sen när man lika gärna kan fokusera på vad som händer nu.

så klart kan man juh ha nån form av plan, och jag försöker med jämna mellanrum skaffa mej en sån. tydligen är min plan att bli lärare, för då behöver man inte planera så mycket mer för framtiden =) det är mest bara att vara, och ta ett block i taget. det går inte att göra på andra sätt med barn och ungdomar tror jag, eller så går det inte att göra på andra sätt med ericor..

hur som helst, ibland känner jag för att kolla lite på vad Internet säger att jag ska bli när jag blir stor. det är bra att lyssna på andra nämligen, det är mycket enklare att hitta bananskal då =P

idag sa internet följande till mej

Din personlighetstyp:

Entusiastiska, kreativa och idealistiska. Kan göra nästan allt som intresserar dem. Socialt begåvade. Måste leva sitt liv i enlighet med sina värderingar. Entusiastiska inför nya idéer, men blir uttråkade av detaljer. Flexibla och öppna för argument. Många och varierade talanger och fritidsintressen.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Skådespelare, journalister, skribenter, musiker, konstnärer, konsulter, psykologer, entreprenörer, lärare, personalvetare, politiker, diplomater, TV-reportrar, marknadsförare, forskare, säljare, artister, präster, PR-ansvariga, sociologer, socialarbetare.

Extraversion: uppmärksamheten riktas främst mot yttervärldens människor och ting
Intuition: Tar in information via det "sjätte sinnet" och ser det möjliga
Känsla: Fattar beslut grundade på personlig värdeskala
Perception: Föredrar att leva på ett flexibelt och spontant sätt




Så klart det stämmer till viss del, såna test är alltid gjorda för att stämma på nått... Men jag gillar att de flesta yrken den valde ut till mej var "bestäm själv vad dina uppgifter ska vara och gör lite som du själv tycker". Jag önskar att det fanns ett yrke som var just så, utan att ha nån speciell riktning så att man ena dagen fick jobba ungdomar, ena dagen med filosofiska frågor, ena dagen med nått annat och resten av dagarna med lite andra grejer. då hade jag vart nöjd.

vad säger testet om dej? är du inne på rätt spår, får du lust att göra nått annat eller har internet fel? för internet kan ha jättefel, en gång sa det att jag skulle bli florist. då stängde jag av datorn.

saker folk borde göra lite oftare

- sparka på cyklar. det är så fantastiskt roligt att titta på. vuxna människor och barn som av olika anledningar blir irriterade på själva cykeln eller nånting annat, och följaktligen kanaliserar ilskan genom att sparka eller stampa på sin liggande cykel. helt meningslöst, jätteroligt att titta på om man själv inte är den irriterade och dessutom ett ganska bra sätt att göra sej av med ilskan. det drabbar juh inte någpn, så till vida att man sparkar sin egen cykel och att cykeln inte är namngiven (för då lever den juh, hallå)

- berätta sin ålder med tillägg som refererar till jorden, att det endast är jordåldern som är räknad. "under mina 22 år på jorden" "mitt jordeliv" osv. det är väl otroligt piffigt att pigga upp fantasin med såna småsaker som referar till att livet här och nu inte är det enda. eller tror dom på utomjordlingarna? att man levlar uppåt och hamnar i olika världar? "du har en gammal själ" snuddar lite på det, men är inte lika roligt som att prata om sitt jordeliv. att lägga till jorden i beskrivningarna triggar fantasin och gör livet oändligt. perfekt för oss som inte är jättesugna på att bara dö en vacker dag.

- skriva hemliga lappar till varandra. det va juh jätteroligt på högstadiet! små hemliga meddelande till bästisen, häftiga killen eller till hela klassen som berättade allt från nyaste skvallret till vad planen för helgen var och vad man skulle säga till föräldrarna. (det sista gjorde så klart aldrig jag mamma, vi va juh faktiskt hemma hos varandra och tittade på film, jag loooovar). nu skrivs det mest digitalt, på fejjan bloggar msn sms med mera med mera. men det är faktiskt inte lika ballt som dom dära skrynkliga lapparna. int lika spännande heller, chansen att nån som inte ska få ta del av det digitla budskapet är minimal om man är noga, den garantin fanns aldrig med lapparna.

- se humorn i det hela. det är faktiskt okej att skratta hejdlöst, nästan jämt. är det roligt så va faaan. skratta på, livet är juh inte så jäkla roligt om man slår ut det på antalet mindre roliga stunder. jag glömmer själv bort det ganska ofta, men jag har har blivit bätter på det. okej, kanske inte när jag är irriterad, men när jag är arg kan det allt bubbla upp helt okontrollerat. och tro mej, det är ganska roligt att släppa ut det. speciellt om man kollar reaktionen på dom som sitter bredvid, dom lär bli ännu argare vilket gör att du själv skrattar ännu mer och sen har en ganska rolig spiral satt igång.

glöm aldrig bort hur fruktansvärt gott det är med mjölk. det är så kallt och så gott, och ganska bra för alla som inte blir gasbollar av det. om jag skulle bli laktosintolerant skulle jag lägga mej och dö. ett liv utan mjölk är ett ovärdigt liv, fråga min mjölkmustach som jag stolt bär dagligen.

mjölk ger starka barn. mjölk ger erica livsglädje. när jag gifter mej ska det serveras mjölk på bröllopet. när jag dör vill jag ha ett glas iskall mjölk med mej i graven... ta med extra liter också, man vet aldrig när man kan behöva lite smarrig mjölk.

jag betalar 100 kronor i månaden till barncancerfonden. det har jag gjort sen... 2oo6 tror jag. jag tycker nog att alla ska göra det egentligen. 100 pengar är inte speciellt många pengar, för alla som har någon form av inkomst och allt sånt därnt. självklart ska man klara sina egna utgifter i första hand, men om valet står mellan en chipspåse i veckan eller 100 kronor till barncancerforskning tycker jag att det är det lättaste valet av alla.

idag fick jag mitt årliga tackbrev därifrån. där berättade dom hur 100 kronor i månadsgåva delas upp.
jag ger 100 kronor. av dom går 67 kronor till forskning. 13 kronor går till insamling och administration. 11 kronor går till information och 9 kronor går till vård och utbildning.

jag visade min käre sambo detta, för han har fört diskussionen med mej ett antal gånger om jag tror att mina pengar verkligen hjälper, om jag vet vad dom går till osv. han verkar tycka att det är bättre att inte ge nånting alls...

och hans enda reaktion va: jaa, så kan man juh också se det...

HUR kan man också se det? HUR? jag tror att någon på SFI hade reagerat om allt detta va ljug. jag tror att nån av alla de människor som skänker pengar hade märkt om det va nått fuffens på gång á la UFF.... men tydligen kan man se det som att dom ljuger. att det inte är något bra att hjälpa till i kampen mot barncancer och allt det lidande det medför.

jag fattar inte. gör du?


om nån vill veta ger jag även pengar till rädda barnen och amnisty. för att jag kan. för att jag vill. för att bamse sa i min serietidning när jag va liten att ingen kan göra allt men alla kan göra något. för att jag har haft det så jävla bra och tycker att det är orättvist att barn far illa.

det är så jag resonerar kring mej själv och kring mina pengar. jag kan avvara, kommer alltid avvara och gör det som känns rätt för mej. och jag kommer alltid tycka att alla borde göra nått. om inte på samma sätt som jag, men på något sätt. kan man hjälpa, ska man hjälpa. är det inte så? skulle inte du vilja ha det så om du va på den där sidan där gräset definitivt inte är grönare?

JÄKLAR vad seg dag. fy. det händer ingeting, alldeles folktomt ta mej tusan. det enda sällskapet är den knäppa hunden, men han ligger och sover på ett garnnystan nu...

majjgaaad va tråkigt.

funderar på om det finns nått roligt att berätta om. not so much tror jag. jooo, vänta.

skrev jag nånsin vad jag upptäckte när jag tog sovmorgon en dag? en märklig upptäckt faktiskt, jag visste inte att man kunde tänka så mycket outside the box..

det är ju som så att vädret i skåne är lite lurigt =) man kan titta ut och solen skiner men utan att det syns är det nästan minusgrader. ser du att va kallt, då är det antagligen kvavt och varmt istället. jag vet det och wern vet det. vi har bara olika sätt att kolla vilka sort kläder man ska ha på sej i dessa mellanperioder. jag chansar, alternativt sticker ut handen genom fönstret. lawerne... tja, vad ska man säga. precis som det är kanske, han ställer sej i soffan, öppnar fönstret och sticker ut ena benet.

bara så där. viftar omkring lite. vickar på tårna. och bestämmer sej.

mansdjur, ett ganska konstigt släkte.

varför i hela fridens namn envisas jag med att kolla på Linas kvällsbok även fast jag sitter och skäms ihjäl?

varför varför varför är det så svårt att inte köpa skor?

varför får man inte kasta äckliga saker så som mögliga matlådor och istället köpa nya?

varför har jag inte alltid vin hemma för kvällar som uppenbart skiter sej så fort man kommer innanför dörren?

varför är mamma för långt borta ibland när man bara vill gömma sej en liten stund?

varför är werner för långt borta ibland när man bara vill ha en puss, eller en sån där blick?

varför köper jag saker som luktar, om jag själv inte känner doften?

varför känns det som att jag borde ha panik över tusen saker när jag nog har allting under kontroll egentligen?

varför kan inte jag reagera på stress som vanliga människor utan envisas istället med att göra saker om möjligt ännu mer sakta och ibland till och med eftertänksamt (är det ett ord, eller hittade jag på det?)

varför fortsätter jag att va vaken just nu även om jag är så trött att jag helst bara vill lägga mej i sängen och sova tills tiden tar slut.

på riktigt. nu får det vara nog med att folk bara skrattar åt det här, det är dags att inse allvaret people!! efter helgen så vet jag att min uppenbarelse inte tas på allvar, inte ens av folk som inte vet att jag är lite knäpp i vanliga fall. =)

men för det första, liten bakgrund om detta som komma skall. en uppenbarelse gott folk innebär enligt ne.ses enkla förklaring
att gudar eller andra högre makter tar kontakt med människor och ofta ger dem ett budskap. Människor kan uppfatta uppenbarelsen som till exempel en dröm, något i naturen, en rit, ett heligt föremål eller en helig plats. Min uppenbarelse kom genom en dröm. jag minns inte drömmen, men jag minns hur det kändes när jag vaknade. ilande, förlamande skräckslagenhet.

då så. nu vet alla vad en uppenbarelse är, nu är det serious talk som gäller. för alla er som har lätt för att bli lite skrämda; det är läge att hitta en hålla-handen-kompis nu. sanningen är sann men hemsk, verkligheten känns ibland som en pungspark eller mensvärk från helvetet. men jag lovar er, mina ord skrivs endast för ert eget beskydd och min omtanke för er. förbered er nu, och beakta att allt detta kom som en uppenbarelse och såna leker man inte med.

Dagens allvarliga ämne: VARFÖR SKA MAN VARA RÄDD FÖR BLÅVALAR?

lite kort och enkelt kan man svara på denna fråga som så här att.... har du nånsin sett en blåval? vet du hur GIGANTISKT stor skiten är? bara det är skäl nog.

men kort och enkelt är juh inte min grej, därför kommer nu min mer eller mindre bevisade tes kring detta avgrundsdjur som endera dagen kommer förändra den värld vi lever i på ett mycket drastiskt och lite obehagligt sätt. men först en beskrivning.

här visas en död blåval bredvid en båt. en död ej fullvuxen val. mot en båt.
på den här bilden är valjäveln lika stor som mitt ringfinger. båten är hälften så stor.
båtar är sjukt mycket större än mitt ringfinger i verkligheten. förstår ni då hur stor valen är?

till att börja med kan vi starta med storleken, den är vi juh ändå inne på. det är för mej hopplöst onaturligt att inte vara rädd för något som är så gigantiskt stort.enligt både ne och wiki kan det bli cirka 30 meter långt och väga över 150 TON. bara dom siffrorna ger mej lite magknip faktist. Vidare kan man på ne läsa att En unge är redan när den föds 7 meter lång och väger 2 000 kilo. Tack vare den feta mjölken växer den sedan nästan 100 kilo om dagen. Andnöd, jag får ta mej tusan andnöd.

storleken har juh som i förstår betydelse för munnen. det är inte så att en megabjässe som blåvalen har en pytteliten söt pussmun, nänä. munnen är liksom enhetligt gigantisk som allt annat på djuret. vi pratar alltså om nånting som torde vara stort som en.. tja..normalstor tågtunnel? kanske större. jag inbillar mej att den är ännu större.

hur som helst, all fakta menar att blåvalen bara äter krill och annat smått som finns i havet. jag menar att det är det utan tvekan DUMMASTE jag hört. ursäkta mej, men tänk er följande scenario. du är en blåval, din mun är gigantisk och du är hungrig. det enda du behöver göra för att få i dej lite krubb är att öppna munnen. bryr du dej då om vad som hamnar där i? nä, knappast. istället för tänder har valjäveln bardar, vilket är typ som en sil. det minskar juh chanserna betydligt för att den bara skulle äta krill. jag VET att valen äter vad som än hamnar i munnen, punkt. jag finner det ytterst otroligt att valen skulle spotta ut en simpel människa om vi råkade simma omkring i närheten av valens frukostbord. typ lika troligt som att vi bryr oss om kvalsterna i sängen...

en annan sak är det är med vart blåvalarna egentligen håller till. man har försökt att lura i mej att de bara skulle finnas vid ishaven, för att lugna ner mej. det mina vänner är lögn och förbaskad osanning. alla källor säger att blåvalarna finns i alla värlsdhav. blåvalar har till och med strandat på sveriges västkust. sveriges västkust ligger bara några mil härifrån. jag vill dö. visserligen var det cirka 150 år sen sist, men det bevisar ingenting, förutom att dom har blivit bättre på det där med grunda sund.

så, nu är alla skrämmande fakta på bordet. ni vet typ lika mycket som jag. jag vet mer, men det är för att jag helt enkelt vet vad jag pratar om. ni är, än så länge, kanske bara förvirrade och lite lite oroade, lagom så det klumpar sej i magen eller förkortar in- och utandning. nu är det dags för slutfasen av detta skräckinlägg.

EVOLUTIONEN OCH BLÅVALARNA
en gång i tiden levde sälarna bara i vattnet. sen en dag sa sebbe säl till sitt gäng "öhj,grabbar! vi ska inte liksom kolla vad som händer där uppe vid ytan?" väl där insåg sebbe och gänget det finfina med att sola på stranden och bestämde sej för att gå upp. dom är fortfarande uppe på land. deras kroppar har gjort om sej för att kunna vara på land. sebbes barmbarn blev antagligen världens första hund, för det är från sälarna dom härstammar (det fick jag lära mej i skolan iaf).

det som min uppenbarelse gick ut på var egentligen den här frågan.
vad händer när blåvalen bestämmer sej för att göra som sälarna?
många har skrattat åt mej, många har tyckt att jag är alldeles knäpp... men för helvete. inse att detta är en väldigt, VÄLDIGT skrämmande fråga. för seriöst, om vi har problem idag med typ älgar och vildsvin som springer över vägen lite som dom vill... vad i hela fridens namn tycker vi att vi har när en blåval på 30 meter och 150 ton tassar över vägen? "det är lugnt, dom äter bara krill ändå?" far ända in i baljan med er, dumma naiva människor.

nu måste jag sluta skriva om det här... jag har lite panikångest och mycket ont i magen. fy fan. det är ett hårt liv att vara upplyst av en uppenbarelse, men some one has to do the job som man brukar säga. det enda jag kan hoppas på är att ni snart inser allvaret i det här. fy vad jag är rädd. jag måste kramas lite nu, kanske dricka varm choklad och läsa sagor så att jag inte drömmer om alla hemskheter som kan hända.

det känns som att jag håller på att bli det, paw rick-titt. iaf i armarna. det blir alltid så när jag är trött (trött som i osömnig men bara allmänt slut ändå, inte i huvet men i kroppen), det känns som att armarna domnar från armbåden  och neråt. så hänger dom bara och beter sej lite som dom vill. inte riktigt, men jag slår vad om att dom skulle göra det om dom fick chansen.

dessutom luktar det blod i min näsa (luktar och luktar, det känns som blod då). slår vad om att det är från inatt när min kära söta smackade armbågen rätt i huvet och sen rätt i nyllet på mej två gånger. inte tusan vaknade han heller, men jag kan säga att jag gjorde det. och jag va inte speciellt glad. låg och planerade mord i en halvtimme innan jag kunde somna om. och det kom jag minsann ihåg imorse, så jag snoozade i en halvtimme på rent jävelskap. mohaha. inte jätteelakt kanske, men det kommer mera. när rätt tillfälle ges...

time to work the work.