en asball kamera
hej hej hej
titta vad jag hittade!
http://smartsontestpilot.se/pentax-optio-wg-1-gps/bli-testpilot/
har man tur kan man få testa den här snajsiga kameran alldeles gratis, det enda man behöver göra är att klicka på länken och göra vad man blir tillsagd =)
här är mer information, så att man vet vad jag pratar om
http://www.youtube.com/watch?v=s1D9hqYEPRk
ta chansen du också, men jag hoppas ändå att du inte får den (större chans till mej själv juh)
titta vad jag hittade!
http://smartsontestpilot.se/pentax-optio-wg-1-gps/bli-testpilot/
har man tur kan man få testa den här snajsiga kameran alldeles gratis, det enda man behöver göra är att klicka på länken och göra vad man blir tillsagd =)
här är mer information, så att man vet vad jag pratar om
http://www.youtube.com/watch?v=s1D9hqYEPRk
ta chansen du också, men jag hoppas ändå att du inte får den (större chans till mej själv juh)
det börjar alltså redan nu...
jag sitter och tittar på skrället. hon har det inte lätt just nu, hon och nallen verkar bråka inne i tältet. det verkar handla om en gul hink och en leksaksbil.
hon har varit lite stingslig idag, skällt och gapat på både böcker och leksaker om de inte gjort som hon velat eller varit i vägen. jag har ingen aning om varifrån det beteendet kan ha hämtats. jo, det har jag. men jag visste inte att det var ärftligt.
iaf så verkar nallen tycka att det är nog nu. nånting händer i tältet som gör att skrället börjar gråta, knuffar nallen och börjar krypa ut. men hon stannar alltid. vänder sej om och pratar vädjande med nallen. nallen tycks vara benhård, för inom en liten stund gråter skrället igen och samma procedur upprepas.
så här sitter jag och funderar på vad fanken det är meningen att jag ska göra. lägga mej i? ge nallen lite välförtjänt stryk (inne i tältet eller utanför?)? eller ska jag nöja mej med att presentera henne för ett annat trevligare gosedjur? någon som låter henne vara på dåligt humör och tycker om henne precis som hon är.
ser det som en övning på vad som komma skall...
pjuh, hon valde själv att lämna tältet, gnälla lite för mej och sen leta rätt på sitt superstora piano hon fick av olle i födelsedagspresent. hon är en sån slags tjej trots allt =) en sån där bra, som kan ta hand om sej själv och mest söker tröst hos mamma för att få lite stöd och kräka ur sej sin irritation. och kanske sno hennes mobiltelefon (som senare kommer vara cigg och alkohol om jag känner igen dessa gener rätt).
hon är en sån tjej som själv förändrar läget, om hon inte gillar det... och med problemet ur världen kan man gå ut och roa sej istället. jag är imponerad. det tog mej iaf 17 år att komma på det konceptet. hoppas hon håller sej till det bara....
hon har varit lite stingslig idag, skällt och gapat på både böcker och leksaker om de inte gjort som hon velat eller varit i vägen. jag har ingen aning om varifrån det beteendet kan ha hämtats. jo, det har jag. men jag visste inte att det var ärftligt.
iaf så verkar nallen tycka att det är nog nu. nånting händer i tältet som gör att skrället börjar gråta, knuffar nallen och börjar krypa ut. men hon stannar alltid. vänder sej om och pratar vädjande med nallen. nallen tycks vara benhård, för inom en liten stund gråter skrället igen och samma procedur upprepas.
så här sitter jag och funderar på vad fanken det är meningen att jag ska göra. lägga mej i? ge nallen lite välförtjänt stryk (inne i tältet eller utanför?)? eller ska jag nöja mej med att presentera henne för ett annat trevligare gosedjur? någon som låter henne vara på dåligt humör och tycker om henne precis som hon är.
ser det som en övning på vad som komma skall...
pjuh, hon valde själv att lämna tältet, gnälla lite för mej och sen leta rätt på sitt superstora piano hon fick av olle i födelsedagspresent. hon är en sån slags tjej trots allt =) en sån där bra, som kan ta hand om sej själv och mest söker tröst hos mamma för att få lite stöd och kräka ur sej sin irritation. och kanske sno hennes mobiltelefon (som senare kommer vara cigg och alkohol om jag känner igen dessa gener rätt).
hon är en sån tjej som själv förändrar läget, om hon inte gillar det... och med problemet ur världen kan man gå ut och roa sej istället. jag är imponerad. det tog mej iaf 17 år att komma på det konceptet. hoppas hon håller sej till det bara....
förgäves
vet ni vad som händer om man litar på andra?
man blir så jävla blåst.
dumma misstag får ödesdigra konsekvenser, glöm aldrig det.
man blir så jävla blåst.
dumma misstag får ödesdigra konsekvenser, glöm aldrig det.
ont i magen
om man bara får ont i magen så fort man äter något, får man sluta äta då?
eller, ELLER!!!!! tänk om det är dags för mina fantastiska dietperiod när jag och magen bråkar och det enda vi kan komma överens om att äta är knäckebröd med kaviar eller ibland potatis och sås. lyxmiddagar med yoghurt och müsli?
sist jag hade en sån period varade den i tre månader, kanske fyra. det var gött. och billigt =P och gooooott. imorgon ska jag bara äta knäckebröd. mmmm =D nästan så jag dreglar lite av förväntan. har inte varit sugen på knäckebröd på nästan 1 ½ år... skrället inside and out hade nog en del med det att göra. men nu är det jag och falu igen, best team ever!
eller varför inte crisp'n light för lite lättare mål. M-U-M-S
muuuuuuums!
okej, jag ska mygla lite med dieten och äta massa grönsaker och frukt också, måste ju se till att vara en bra förebild för skrället som ser och hör allt. men jag tror ändå hon föredrar en mamma utan ont i magen framför en mamma som förvisso käkar riktig mat men inte kan röra sej efteråt för att det känns som att hela magen ska spricka.
och nej, det här är inget farligt. det här är alldeles vanligt, förvisso en av anledningar till att jag/vi var aningens sena med att upptäcka ninjabebisen senare känd som skrället men inte på något sätt en anledning till att betala massa pengar för att antingen inte få reda på någonting alls, bli slagen eller få göra egna kvalificerade gissningar som därefter leder till ett medicinlotteri som mer liknar fiskedamm än någon form av vård. (jäpp, där har ni min fullständiga syn på det vi kallar sjukvård i sverige. en bunt jävla idioter.)
nä. dags att drömma om morgondagens måltider, förhoppningsvis stör inte den högt knorrande magen vare sig mej eller mina rumskamrater i natt.
eller, ELLER!!!!! tänk om det är dags för mina fantastiska dietperiod när jag och magen bråkar och det enda vi kan komma överens om att äta är knäckebröd med kaviar eller ibland potatis och sås. lyxmiddagar med yoghurt och müsli?
sist jag hade en sån period varade den i tre månader, kanske fyra. det var gött. och billigt =P och gooooott. imorgon ska jag bara äta knäckebröd. mmmm =D nästan så jag dreglar lite av förväntan. har inte varit sugen på knäckebröd på nästan 1 ½ år... skrället inside and out hade nog en del med det att göra. men nu är det jag och falu igen, best team ever!
eller varför inte crisp'n light för lite lättare mål. M-U-M-S
muuuuuuums!
okej, jag ska mygla lite med dieten och äta massa grönsaker och frukt också, måste ju se till att vara en bra förebild för skrället som ser och hör allt. men jag tror ändå hon föredrar en mamma utan ont i magen framför en mamma som förvisso käkar riktig mat men inte kan röra sej efteråt för att det känns som att hela magen ska spricka.
och nej, det här är inget farligt. det här är alldeles vanligt, förvisso en av anledningar till att jag/vi var aningens sena med att upptäcka ninjabebisen senare känd som skrället men inte på något sätt en anledning till att betala massa pengar för att antingen inte få reda på någonting alls, bli slagen eller få göra egna kvalificerade gissningar som därefter leder till ett medicinlotteri som mer liknar fiskedamm än någon form av vård. (jäpp, där har ni min fullständiga syn på det vi kallar sjukvård i sverige. en bunt jävla idioter.)
nä. dags att drömma om morgondagens måltider, förhoppningsvis stör inte den högt knorrande magen vare sig mej eller mina rumskamrater i natt.
häftigast i stan
wern: du kan få läsa twilight hela kvällen efter att skrället har somnat, för jag vill nog spela tv- spel
jag: tjohooo!! du är bäst!
wern: aa, om jag tröttnar och inte kan sova kan vi se om tvåan från igår när jag somnade.
jag: ÅÅÅÅÅ kan vi?!
vi är så jäkla häftiga ibland jag och mitt åbäke.
jag: tjohooo!! du är bäst!
wern: aa, om jag tröttnar och inte kan sova kan vi se om tvåan från igår när jag somnade.
jag: ÅÅÅÅÅ kan vi?!
vi är så jäkla häftiga ibland jag och mitt åbäke.
min egen lyckas smed
jag funderar väldigt mycket så här års.
med väldigt mycket menar jag hela tiden.
jag grubblar om det allra mesta, om allt från vad jag ska tro på till vem som styr och åt vilket håll man ska ro när besättningen vill olika saker. det mesta hänger ihop, till och med twilightmanin hahaha.
jag skulle vilja berätta om de djupa och dunkla funderingarna, men jag tror att vi hoppar över det så kan jag skrapa lite på udden av det hela istället. dessutom lovade jag juh att berätta om varför jag till slut fastnade i twilightzonen.
och det handlar så klart om kärlek. detta eviga meck. för utan tvekan så är böckerna om bella och edward det finaste jag har läst någonsin, men ändå blir jag inte glad av att läsa det. jag blir bara nyfiken och fundersam. jag kopplar samman så stark kärlek med riktig djup tro, för i grund och botten handlar det om samma sak; man förlorar sig själv i någon annan, ger sig hän åt en livsfarlig kärlek och skänker bort det enda man på riktigt har till någon annan (sig själv alltså). en helt makalös handling, som jag är hyser fruktansvärt stor beundran för. beundran, skräck och lite avundsjuka. för jag vet att det aldrig kommer att gälla mig själv.
jag är inte troende. jag fascineras av religion på samma sätt som jag har fascinerats av kärlekshistorien i twilight- sagan. för det handlar om en tillit så stark att det inte riktigt går att sätta ord på, en hängivelse och total utlämnande av sig självt. man lägger sin lycka i någon annans händer.
och det är där någonstans det skiter sig för min del. jag kan inte förlika mig med tanken på att lägga mitt eget öde i någon annans händer. inte ens en gudomlighet. för jag är född fri, vill göra mina egna val och vara beslutsfattaren i mitt eget liv. jag är min egen lyckas smed, och ska väl för höge farao inte behöva vara beroende av någon annans kärlek för att vara lycklig. det strider mot hela mitt väsen.
MEN det är inte så att jag inte tror på vare sig kärlek eller gudomligheter. jag är helt övertygad om att Gud finns för de som tror, det gäller alla gudomligheter i alla religioner för alla troende. på samma sätt tror jag på vidunderlig stark kärlek som är större än livet självt. jag tror att den finns mellan människor som känner så. men precis som med tron för en religion så tror jag alltså inte att det gäller just mej. jag är utan den sortens kärlek, den sortens tro, för jag kan inte lägga min lycka i någon annans händer. den är ju min.
jag säger alltså inte att jag inte kan älska någon mer än livet självt, för det tar jag för givet att de flesta vet att jag gör ändå. jag skulle gladeligen både dö och spendera en evighet i skärseldar och helveten av alla de slag för att skona, rädda, säkra lyckan för säkert ett 20- tal personer, om inte fler. det skulle vara ett lätt val, inte ett dugg betungande och det skulle vara gjort på en nanosekund. men det skulle inte vara en handling av gränslös kärlek, det skulle vara ett aktivt val. typ som att donera organ när man har tjollavippat. inget övermänskligt, bara naturligt. och själviskt. för att jag vill, inte för att mitt hjärta kräver det.
och det är inte utan att jag tycker lite synd om mej själv för att jag saknar den magiska egenskapen att inte bara tro på sån kärlek utan också vara mottaglig för den. för visst är den fantastisk på alla sätt och vis, jag är så frukansvärt betagen av makten sån kärlek har över människor. hade jag på riktigt haft ett fritt val, hade jag valt att sälla mig till den skaran som kan hamna i klorna på denna vanvettiga känsla. men valet gjordes av mig alldeles ovetande när jag blev jag, och alltså skulle sådan hängivelse bara vara spelad om jag försökte.
och eftersom att jag har insett hur begränsad min kärlek ändå är, trots sin gränslösa storlek, får ju det enorm inverkan på alla andra livsfrågor. om jag är min egen lyckas smed, hur mycket eller lite ska jag då kompromissa med den? vem ska få stå ivägen för den, om någon alls ska få göra det? vem ska lyssna till mitt hjärtas innersta önskningar om jag inte låter någon höra dem? (huuuuur fånigfjantig lät inte den meningen då? hoppas ni fattar vad jag menar och har med er att jag fortfarande är väldigt häftig innerst inne =P )
rörigt och kluddigt, eller hur? men det är alltså ett litet smakprov på tankar som flänger omkring i mitt huvud, därför är det lite svårt att komma på något vettigt att skriva just nu.
just nu går det ännu sämre, jag är astrött. dags att sova, djupt och länge hoppas jag på! för tro inte att det här är nått som gör mig sömnlös, snarare tvärtom. det gör mej evigt trött, för i drömmen finns inga bekymmer. där hoppar vi stavhopp med genitalier på magen eller motionerar i duschrum för förbränningens skull, och ingen har så mycket som antydan till bekymmersrynka mellan ögonen.
med väldigt mycket menar jag hela tiden.
jag grubblar om det allra mesta, om allt från vad jag ska tro på till vem som styr och åt vilket håll man ska ro när besättningen vill olika saker. det mesta hänger ihop, till och med twilightmanin hahaha.
jag skulle vilja berätta om de djupa och dunkla funderingarna, men jag tror att vi hoppar över det så kan jag skrapa lite på udden av det hela istället. dessutom lovade jag juh att berätta om varför jag till slut fastnade i twilightzonen.
och det handlar så klart om kärlek. detta eviga meck. för utan tvekan så är böckerna om bella och edward det finaste jag har läst någonsin, men ändå blir jag inte glad av att läsa det. jag blir bara nyfiken och fundersam. jag kopplar samman så stark kärlek med riktig djup tro, för i grund och botten handlar det om samma sak; man förlorar sig själv i någon annan, ger sig hän åt en livsfarlig kärlek och skänker bort det enda man på riktigt har till någon annan (sig själv alltså). en helt makalös handling, som jag är hyser fruktansvärt stor beundran för. beundran, skräck och lite avundsjuka. för jag vet att det aldrig kommer att gälla mig själv.
jag är inte troende. jag fascineras av religion på samma sätt som jag har fascinerats av kärlekshistorien i twilight- sagan. för det handlar om en tillit så stark att det inte riktigt går att sätta ord på, en hängivelse och total utlämnande av sig självt. man lägger sin lycka i någon annans händer.
och det är där någonstans det skiter sig för min del. jag kan inte förlika mig med tanken på att lägga mitt eget öde i någon annans händer. inte ens en gudomlighet. för jag är född fri, vill göra mina egna val och vara beslutsfattaren i mitt eget liv. jag är min egen lyckas smed, och ska väl för höge farao inte behöva vara beroende av någon annans kärlek för att vara lycklig. det strider mot hela mitt väsen.
MEN det är inte så att jag inte tror på vare sig kärlek eller gudomligheter. jag är helt övertygad om att Gud finns för de som tror, det gäller alla gudomligheter i alla religioner för alla troende. på samma sätt tror jag på vidunderlig stark kärlek som är större än livet självt. jag tror att den finns mellan människor som känner så. men precis som med tron för en religion så tror jag alltså inte att det gäller just mej. jag är utan den sortens kärlek, den sortens tro, för jag kan inte lägga min lycka i någon annans händer. den är ju min.
jag säger alltså inte att jag inte kan älska någon mer än livet självt, för det tar jag för givet att de flesta vet att jag gör ändå. jag skulle gladeligen både dö och spendera en evighet i skärseldar och helveten av alla de slag för att skona, rädda, säkra lyckan för säkert ett 20- tal personer, om inte fler. det skulle vara ett lätt val, inte ett dugg betungande och det skulle vara gjort på en nanosekund. men det skulle inte vara en handling av gränslös kärlek, det skulle vara ett aktivt val. typ som att donera organ när man har tjollavippat. inget övermänskligt, bara naturligt. och själviskt. för att jag vill, inte för att mitt hjärta kräver det.
och det är inte utan att jag tycker lite synd om mej själv för att jag saknar den magiska egenskapen att inte bara tro på sån kärlek utan också vara mottaglig för den. för visst är den fantastisk på alla sätt och vis, jag är så frukansvärt betagen av makten sån kärlek har över människor. hade jag på riktigt haft ett fritt val, hade jag valt att sälla mig till den skaran som kan hamna i klorna på denna vanvettiga känsla. men valet gjordes av mig alldeles ovetande när jag blev jag, och alltså skulle sådan hängivelse bara vara spelad om jag försökte.
och eftersom att jag har insett hur begränsad min kärlek ändå är, trots sin gränslösa storlek, får ju det enorm inverkan på alla andra livsfrågor. om jag är min egen lyckas smed, hur mycket eller lite ska jag då kompromissa med den? vem ska få stå ivägen för den, om någon alls ska få göra det? vem ska lyssna till mitt hjärtas innersta önskningar om jag inte låter någon höra dem? (huuuuur fånigfjantig lät inte den meningen då? hoppas ni fattar vad jag menar och har med er att jag fortfarande är väldigt häftig innerst inne =P )
rörigt och kluddigt, eller hur? men det är alltså ett litet smakprov på tankar som flänger omkring i mitt huvud, därför är det lite svårt att komma på något vettigt att skriva just nu.
just nu går det ännu sämre, jag är astrött. dags att sova, djupt och länge hoppas jag på! för tro inte att det här är nått som gör mig sömnlös, snarare tvärtom. det gör mej evigt trött, för i drömmen finns inga bekymmer. där hoppar vi stavhopp med genitalier på magen eller motionerar i duschrum för förbränningens skull, och ingen har så mycket som antydan till bekymmersrynka mellan ögonen.
