Livet och andra konstiga saker

igår påminde min kära lillebror (anders) och brorsan (robin, han är som ett hittebarn. han bor oftare här än vad jag gör så då kan han lika gärna ingå i familjen) mej om en av de abolut dummaste sakerna jag har lyckats med genom åren. dom är lite bittra över att dom missade denna underbara händelse, men jag kan nog tala för både mej och nywertz när jag säger att vi är tacksamma att så få som möjligt såg detta.

det var dammiddagen 2oo6. det va pissväder ute (som vanligt) och för en gångs skulle var till och med jag uppklädd och fin. sofie, den snälla bästa, hade ägnat en halv evighet åt att locka mitt hår och satt upp det som jag ville.
det va dags att bege sej till köandet. vi såg inte direkt fram emot det, inte alls faktiskt. det blåste och regnade, värsta vädret för fina frillor.

jag och jennie hittade ett ruckligt gammalt paraply, och snälla som vi är delade vi det så mycket som möjligt med lotta, som också ville försöka behålla den fina frisyren.

när man går i ett blåsigt duggregnade skåne måste man ha en viss stil. man måste gå så framåtböjd att man nästan har 90-graders vinkel, för annars blåser vinden bara upp i paraplyet och lever rövare där ett tag så att håret trasslar in sej i alla vajrar och skit.

typ så här såg det ut (jaaa, det är dags för en "erica ritar i paint"- bild, dom är hett eftertracktade så kåppipejsta och spara för guds skull =P )

man ser att det är kallt eftersom vi är alldeles vita i ansiktet
lotta fick inte va med på bilden, för det blev så kluddigt,
men hon gick alldeles bakom oss....

iaf.... vi går och går, sakta men säkert och det verkar som att vi ska komma fram till kåren med frisyrerna i behåll. föga visste vi att en enda brevlåda skulle spoliera denna plan.
det är nämligen så att på väg till kåren finns en postlåda. den står så pass att man ser den från vägen, men den är ändå inne på skolgården. det är en ganska bra bit trottoar mellan bilvägen och brevlådan om man säger så.

hur som helst. vi går och går. ser absolut ingenting framåt, förutom paraplyet och max en halvmeter bit mark.
då plötsligt lyser hela världen upp sej. härligt kan man tycka mitt i pissregnet, härligt med lite lyse. det tyckte inte jag, och inte jennie, för detta lyse kom från två stycken billyktor som var alldels alldeles för nära!

oh shit!!! nu dör jag for real! här går vi alldeles finklädda och blir påkörda, jävla idiot!

typ så tänkte jag denna korta sekund det utspelade sig på. både jag och jennie skrek värre än någon skräckfilmsskådespelerska nånsin har gjort, och båda tänkte nog att dödens stund var kommen. farväl jordelivet, tack gode gud att jag är snygg i håret.

men hallå... det gör juh inte ett dugg ont att bli påkörd. här ligger jag på motorhuven, och känner absolut ingenting. jag måste vara död. jennie, lever du? tydligen, du skriker fortfarande iaf... stackare, du kanske har ont?

sen slutar jennie skrika. jag också. varför? ja, antagligen är det juh inte för att vi dör. vi slutar skrika för att vi precis upptäcker att det är det vi inte gör. vi dör inte, inte det minsta. va fan? vi tittar på varandra, lite frågande. sen lyfter vi lite grann på paraplyet, som fortfarande skymmer vår sikt trots att vi numera verkligen ligger på mage på en motorhuv, en saabs motorhuv kan tilläggas.

jag önskar ibland än idag att vi inte hade lyft på paraplyet. då hade jag sluppit detta minne. för det vi ser skulle kunna få vem som helst att önska att livet hade tagit slut där på motorhuven. för när man ligger på en motorhuv, och dessutom har legat där ett par sekunder och gallskrikigt för att man tror att man ska dö finns det två saker man absolut inte vill se.

1. vindrutetorkarna som snabbt torkar bort regndropparna från den enormt stora vindrutan så att man alldeles tydligt kan se...
2. en fullsatt bil med fyra vidöppna munnar med tillhörande 8 stycken ögon som tokstirrar på en och ansiktsuttryck som avslöjar att samtliga passagerare inklusive föraren försöker förstå varför det ligger två till synes inte så fulla, väldigt finklädda och skrikande 20åringar på familjebilens motorhuv med ett ganska tilltuffsat paraply i händerna.

jag kan förstå denna familjs chockade uppsyn. jag och jennie måste juh verkligen sett ut som två idioter, speciellt eftersom att vi sekunden efter börjar asgarva så mycket att vi inte kan röra oss. alls. men å andra sidan, när man redan ligger på en motorhuv kan man juh lika gärna ligga kvar ett tag till.

efter några sekunder vacklar vi av motorhuven och låter den stackars familjen som bara svängt in en snabbis vid högskolan för att posta ett brev fortsätta sin onsdagskörning. jag och jennie stod kvar där bra länge, skrattandes och orörliga av vår dödsångest.

men lotta då? joo, hon gick juh bakom mej och jennie. så hon hamnade aldrig på huven. hon hörde bara att jag och jennie börja skrika strax innan hon bumpade in i våra bakdelar. hon flyttar rart på sej och konstaterar att hennes promenadsällskap ligger på en bilhuv, dags att byta umgänge. skrattandes flyr hon fältet, och skyndar sej för att rädda frisyren. =)

frågan som kan ställas är: hur full måste man vara för att bli påkörd av en stillastående bil?
svar: inte speciellt, nått glas skumpa hit och dit. har man däremot en frisyr värd att skydda, då är det hur lätt som helst.

vi hoppas också att familjen i saaben inte fick några bestående men....

ett av mina kriterier på drömkill- listan va juh att killen skulle påminna mej om att säga till om jag gick hemifrån utan kjol. det kriteriet har sin egna lilla historia, och eftersom jag är på dåligt humör nu tänker jag berätta den bara för att få lite roligt själv.

en gång för nått år sen, två kanske?, så hade jag linn pålen och kanarie som vanligt varit ute dan innan och va bakfulla som apor dagen efter. när vi är bakfulla som apor betyder det oftast inte att vi är illamående, eller egentligen ens bakfulla alls i ordets rätta bemärkelse... vi är oftast fortfarande lite fulla snarare. så även denna dagen. jag misstänker att vi allihopa va i trean först, men sen blev det dags att klä på sej och gå hem till pålen för att... göra nått innan vi skulle åka till willys och handla crap.
jag va inte alls sugen på att klä på mej, jag trivdes bra i pyjamasen och hittade på tusen ursäkter för att slippa ta på mej nått över huvudtaget. när linn med oslagbar logik förklarade varför det skulle vara en så dum i idé att åka till willys naken beslöt jag mej till sist för att ge det här med kläder en chans även denna dag. men byxor är gay som säger i karlshamn, så jag ville ha kjol. och leggins för att inte frysa. och en ny ganska lång tröja som verkade behaglig.
vi går hem till pålen, och gör förhoppningsvis vad vi skulle göra där. husguden klockan säger åt oss att det är dags att gå till bussen för att åka genom hela stan, byta buss och åka till vilan. jag reser på mej för att sätta på mej skorna när jag hör min bästa vän kanarie säga: - eeeuööhm, erica?
- ja?
jag tittar på honom och ser hur han funderar på om han över huvudtaget ska fortsätta sin tanke. jag tittar lite frågande och uppmanande på honom, hur ofta brukar den människan tveka innan pratar liksom?
han öppnar munnen, och först ser det verkligen ut som han ska säga det va inget men han ändrar sej i sista stund. han tittar ner på mina ben och säger: - hrm... har du inte glömt nått?
jag följer hans blick och ser nånting helt annat än mina ben framför mina ögon. jag ser min jeanskjol ligga kvar på sängen, jag ser mej själv avbryta påklädnaden eftersom pålen ropade nått från köket och jag va tvungen att svara på en gång. jag ser framför mej hur jag har gått hemifrån genom hela campusområdet, mitt på dagen, utan kjol. jag ser mina ben utan kjol men tack och lov i ett par leggins och devis täckta av en lång tröja.
sen ser jag in i framtiden också. jag ser hur kanarie väljer att inte säga nått, att vi åker genom hela stan i två ghettobussar och är inne på willys när jag upptäcker att kjolen är borta. allt det här händer på kanske 1 sekund, men det är tillräckligt länge för att både linn och pålen ska ligga i en hög på golvet och kippa efter andan, och sekunden efter gör jag och kanarie samma sak.
tro mej, den mycket mycket snabba promenade tillbaka till trean och min kjol va förutom otroligt snabb bland de roligaste två minuterna i mitt liv (ja, så snabbt gick det).

men så därför är det kriteriet med. för att jag vill försäkra mej om att när det händer igen (ja, jag känner mej så pass väl att jag vet att det antagligen kommer hända igen) så har jag en pöjk som säger åt mej innan jag lämnar huset att jag har glömt nått. framför allt ska han nog inte tveka heller. jag vet att jag kommer få ge vika på den här punkten, för seriöst... hur rolig kan en sån kille va i det långa loppet egentligen? det är juh få förunnat att kunna roa sej med kjollös lyx =P

hihi, nu blev jag faktiskt mycket gladare =) med bra minnen är man aldrig arg länge =) saknar dej birdiebird, kom hem och lek med oss snart!

Idag är det den femte december. Idag har jag varit tillsammans med Mattias Jonatan Berglund i ett år. Och här sitter jag själv med en kanna vatten, eftersom Joddla med Siv spelar på Grand vilket gör att dom behöver typ all peronal. Fuck off världen, you're piss' me off!

(Nu fick jag lite näsblod, förlåt världen det var inte meningen att vara så vrång...)

blä blä blä. Nog buttrat om det nu, jag är ganska van att fira saker själv utan pålen ( <-- det här är vad som kallas att bitterfitta sig).

(Nu smsade min Jenny mej och frågade vilket öra som var Bög- örat. hahahaha. det är höger, så alla vet. Hon gör mej alltid glad)

Jag tänkte fortsätta min lista på stupid ideas, eftersom jag inte har nått bättre för mej.

Stupid idea nummer 5: "Klart vi kan tälta!"
Vi skulle åka och hälsa på mr Bird, min sötunges pappa, på High Chaparral i somras. Vi funderade lite över hur vi skulle bo, men snåla satar som vi är valde vi tält. Vi fick låna ett tält av snälla Anna och Pinky, som enligt dom skulle vara "idiotsäkert". Hur svårt kan det va?, tänkte jag, Pålen och Linn stolt. Exakt så här svårt kan det vara;
- Försök 1. Vilken del ska man sätta upp först då? Inner eller ytter? Vi chansade på inner. Efter att ha konstaterat att det va nått fuffens med pinnar och annat kom vi på efter en tio minuter att det antagligen var fel, Ytter först!

- Försök 2. Det här var ju busenkelt. In med pinnar i hål, och vips så stod tältet upp.
Fiffigt, tänkte vi när vi såg att yttertältet inte hade några fästen för dom där jobbiga snörena som man alltid snubblar över. Otroligt att man bara skulle behöva tältpinnarna som man bankar ner i marken!
Va knäppt, tänkte vi när vi upptäckte en påslucka på yttersidan som gjorde att dom utanför tältet kunde kolla in i tältet, utan att nån inuti tältet skulle kunna göra något åt det.
Lite komplicerat, tyckte vi att det verkade när man var tvungen att fästa upp innertältet i massa snören som hängde runt om. Men men, vi satt snällt där inne och drog snören genom hela innertältet. Men hur skulle man fästa snörena? Det kändes lite ostabilt... Bäst att ta sej en funderare, och kanske en öl. Under denna funderare kommer Kanarie till vår undsättning, och sina 5 tequila-shots och lika många öl till trots konstaterar han ganska snabbt att vi har lyckats sätta upp yttertältet ut och in. På riktigt. Ut och in. Snörena på insidan skulle inte alls fästa upp innertältet. Dom skulle vara helt vanliga tältsnören på utsidan, såna man snubblar över. Idiotsäkert måhända, men inte säkert för tre idioter fastslog Kanarie.
- Försök 3. En salongsberusad Kanarie får upp tältet, och pumpar madrassen på ca 5 minuter. Vi andra drack öl, det var jobigt att se någon vara så genialisk.
Den bästa idéen med själva tältandet var också att vi hade bestämt oss för att ha tältet lite grann på en höjd så vi skulle slippa inomhuspool när det började regna. Vi ville ha tältet nära trädet dock, för då skulle det ju inte regna så mycket på oss. Bara så att alla vet det; det droppar ganska friskt från en björk, och den skyddar definitivt inte mot regn. Dessutom hade allt flyttande på tältet gjort att vi ändå hamnade i en sänka och hade inte mindre än tre ganska djupa pölar inuti tältet när vi vaknade lördg morgon. Vi är bäst på att tälta =D

Resten kommer senare. nu är det foodtime.