Livet och andra konstiga saker

igår påminde min kära lillebror (anders) och brorsan (robin, han är som ett hittebarn. han bor oftare här än vad jag gör så då kan han lika gärna ingå i familjen) mej om en av de abolut dummaste sakerna jag har lyckats med genom åren. dom är lite bittra över att dom missade denna underbara händelse, men jag kan nog tala för både mej och nywertz när jag säger att vi är tacksamma att så få som möjligt såg detta.

det var dammiddagen 2oo6. det va pissväder ute (som vanligt) och för en gångs skulle var till och med jag uppklädd och fin. sofie, den snälla bästa, hade ägnat en halv evighet åt att locka mitt hår och satt upp det som jag ville.
det va dags att bege sej till köandet. vi såg inte direkt fram emot det, inte alls faktiskt. det blåste och regnade, värsta vädret för fina frillor.

jag och jennie hittade ett ruckligt gammalt paraply, och snälla som vi är delade vi det så mycket som möjligt med lotta, som också ville försöka behålla den fina frisyren.

när man går i ett blåsigt duggregnade skåne måste man ha en viss stil. man måste gå så framåtböjd att man nästan har 90-graders vinkel, för annars blåser vinden bara upp i paraplyet och lever rövare där ett tag så att håret trasslar in sej i alla vajrar och skit.

typ så här såg det ut (jaaa, det är dags för en "erica ritar i paint"- bild, dom är hett eftertracktade så kåppipejsta och spara för guds skull =P )

man ser att det är kallt eftersom vi är alldeles vita i ansiktet
lotta fick inte va med på bilden, för det blev så kluddigt,
men hon gick alldeles bakom oss....

iaf.... vi går och går, sakta men säkert och det verkar som att vi ska komma fram till kåren med frisyrerna i behåll. föga visste vi att en enda brevlåda skulle spoliera denna plan.
det är nämligen så att på väg till kåren finns en postlåda. den står så pass att man ser den från vägen, men den är ändå inne på skolgården. det är en ganska bra bit trottoar mellan bilvägen och brevlådan om man säger så.

hur som helst. vi går och går. ser absolut ingenting framåt, förutom paraplyet och max en halvmeter bit mark.
då plötsligt lyser hela världen upp sej. härligt kan man tycka mitt i pissregnet, härligt med lite lyse. det tyckte inte jag, och inte jennie, för detta lyse kom från två stycken billyktor som var alldels alldeles för nära!

oh shit!!! nu dör jag for real! här går vi alldeles finklädda och blir påkörda, jävla idiot!

typ så tänkte jag denna korta sekund det utspelade sig på. både jag och jennie skrek värre än någon skräckfilmsskådespelerska nånsin har gjort, och båda tänkte nog att dödens stund var kommen. farväl jordelivet, tack gode gud att jag är snygg i håret.

men hallå... det gör juh inte ett dugg ont att bli påkörd. här ligger jag på motorhuven, och känner absolut ingenting. jag måste vara död. jennie, lever du? tydligen, du skriker fortfarande iaf... stackare, du kanske har ont?

sen slutar jennie skrika. jag också. varför? ja, antagligen är det juh inte för att vi dör. vi slutar skrika för att vi precis upptäcker att det är det vi inte gör. vi dör inte, inte det minsta. va fan? vi tittar på varandra, lite frågande. sen lyfter vi lite grann på paraplyet, som fortfarande skymmer vår sikt trots att vi numera verkligen ligger på mage på en motorhuv, en saabs motorhuv kan tilläggas.

jag önskar ibland än idag att vi inte hade lyft på paraplyet. då hade jag sluppit detta minne. för det vi ser skulle kunna få vem som helst att önska att livet hade tagit slut där på motorhuven. för när man ligger på en motorhuv, och dessutom har legat där ett par sekunder och gallskrikigt för att man tror att man ska dö finns det två saker man absolut inte vill se.

1. vindrutetorkarna som snabbt torkar bort regndropparna från den enormt stora vindrutan så att man alldeles tydligt kan se...
2. en fullsatt bil med fyra vidöppna munnar med tillhörande 8 stycken ögon som tokstirrar på en och ansiktsuttryck som avslöjar att samtliga passagerare inklusive föraren försöker förstå varför det ligger två till synes inte så fulla, väldigt finklädda och skrikande 20åringar på familjebilens motorhuv med ett ganska tilltuffsat paraply i händerna.

jag kan förstå denna familjs chockade uppsyn. jag och jennie måste juh verkligen sett ut som två idioter, speciellt eftersom att vi sekunden efter börjar asgarva så mycket att vi inte kan röra oss. alls. men å andra sidan, när man redan ligger på en motorhuv kan man juh lika gärna ligga kvar ett tag till.

efter några sekunder vacklar vi av motorhuven och låter den stackars familjen som bara svängt in en snabbis vid högskolan för att posta ett brev fortsätta sin onsdagskörning. jag och jennie stod kvar där bra länge, skrattandes och orörliga av vår dödsångest.

men lotta då? joo, hon gick juh bakom mej och jennie. så hon hamnade aldrig på huven. hon hörde bara att jag och jennie börja skrika strax innan hon bumpade in i våra bakdelar. hon flyttar rart på sej och konstaterar att hennes promenadsällskap ligger på en bilhuv, dags att byta umgänge. skrattandes flyr hon fältet, och skyndar sej för att rädda frisyren. =)

frågan som kan ställas är: hur full måste man vara för att bli påkörd av en stillastående bil?
svar: inte speciellt, nått glas skumpa hit och dit. har man däremot en frisyr värd att skydda, då är det hur lätt som helst.

vi hoppas också att familjen i saaben inte fick några bestående men....