Livet och andra konstiga saker

här sitter man fridfullt placerad i en stol mitt i solen, läser en bok och njuter av värmen från solen (och filten pappa tvingade med mej, annars blire kallt ungen min)
ingentingh i hela världen känns jobbigt, det är bara sol i nyllet och förbannat fågelkvitter överallt. då och då hör man bommarna nere vid järnvägen plinga. livet, som det brukade vara för herrans massa år sen med andra ord.

pappa tyckte också att solen lät som en bra idé och beslutade sej för att pilla med rabatterna. han sprang fram och tillbaka, tvättade balkonglådor och hällde planeteringsjord där det skulle vara sånt, pysslade lite så som han gör, pappan min.

det är då det händer. det är nån som kastar en klutt jord på mej. rätt på handen och ena sidan på boken, så klart den jag inte har läst. jag tittar upp och tänker flina åt min far, ett sånt flin som betyder "du är väl för rolig pappsen lilla, men du får väldigt gärna sluta kasta jord på mej eftersom jag inte är en unge längre". synd bara att pappa inte alls står där och ser busig ut, han är nämligen på andra sidan huset i full fart med att stoppa ner nånting växtligt i balkonglådorna.

oj, vilka skills han har, farsgubben, tänker jag. tänk att han kan kasta en jordklutt så! häftigt, han måste lära mej såna suveräna kast snart! ska bara läsa färdigt det här kapitlet....

va fan är nu detta? jord i boken. och på hela handen! blöt jord? va tusan, bläää! dumma pappa! bästa jag gapar lite på honom och säger att det faktiskt inte är snällt att kasta blöt...snarare geggig jord på sin enda dotter! men va faaan, det lossnar juh inte ens från sidan! stupid jävla blomjord, jag ska aldrig skaffa trädgård!

det är då jag ser den. den enormt stora fågelbajsen som ligger utsplattat på stenplattan en meter framför mej. den låg inte där innan. boken faller till marken. jag tittar på mina händer, speciellt den där lite "kletig jord" fastnat på fingrarna. mina ögon blir stora som tefat och andningen aningens panikartad. jag reser mej hastigt upp

har jag fått fågelbajs i håret dör jag.

-PAAAAAAAAAAAAAPPAAAAAAA! jag har fått fågelbajs på mej! paaaaappa!!!!

pappa bara tittar på mej och skakar på huvet. "hon är inte klok den där" säger hans förståndiga norrlandsblick och utan ett ljud fortsätter han att tåta i den riktiga blomjorden.
jag springer in på toaletten och tvättar händerna rejält grundligt innan jag tittar efter mer fågelbajs på varenda milimeter av kroppen. det fanns inget. jag går ut och ser att pappa faktiskt tänker säga något vettigt till mej, tror jag

- fåglarna håller juh på att para sej nu, det skvätter som fan om dom. bilen va helt vitprickig i morse.

säger han på allvar att jag fått fågelsperma på mej så dör jag på riktigt. faller ihop här på trappen och blir alldeles vitprickig av fågelsperman som skvätter i luften.

- fast om det va jord i är det så klart bara skit.

vilken tur. att det bara var bajs. grattis erica.

¨jag går och hämtar min bok. flyttar stolen bakom ett provosoriskt stänkskydd och tänker att damn you all om ni lyckas igen! jag tänker visst sitta i solen, och blir jag mer nersaggad eller nerbajsad ringer jag till morfar och ber att få låna en bössa. jag tittar mej omkring med ond blick för att dom dumma flygande jävlarna ska förstå allvaret. tre minuter senare går jag in med en uppgiven suck. varför? det kan bero på att jag ville. men det kan också bero på att sidan jag inte hade läst hade klibbat ihop sej med nästkommande sida och när jag väl har separerat dom från varandra är fågelskiten så utsmetad att den täcker var och vartannat ord. dom vann. fan också.

tur att det snart är påsk, skrattar bäst som skrattar sist you bastards!