Livet och andra konstiga saker

jag har kommit fram till en sak idag när jag och mamma lekte. visst att jag generellt sett är mycket, mycket gladare nu än innan, men det betyder inte at jag kan vara superglad hela tiden. jag är inte som madde på ica (tack gode för det, hade nog fått nippran på mej själv efter max en timme). men jag vet också varför jag inte kan var superglad hela tiden. det är för att inuti mej bor det ett litet monster. det bor flera faktiskt, typ alla dom som jag och ewa gjorde till kärleksveckan bor också inuti mej men dom uppfattas ju oftast som positiva av dom som blir utsatta för dom. mitt favvomonster är dock inget av dom monstrena, utan mitt alldeles egna arga monster. ericamonstret, eller arga monstret om han får presentera sej själv (klart det är en han!)


arga monstret på språng, passa er

Arga monstret är min bästa vän och mitt livselixir. utan Arga monstret hade jag nog varit bara en lort, en tyst liten mus. Det är arga monstret som fixar att blodet pumpar i ådrorna på mej när folk är dumma i huvet, det är arga monstret som har fruktansvärt dåligt tålamod (inte jag, nejnej), det är arga monstret som ser till att jag slår sönder träslevar mot min dator den försöker brinna upp hela tiden. Jag och Arga Monstret är de bästaste av vänner. Jag älskar Arga Monstret nästan lika mycket som jag älskar... min familj? Jag älskar definivt Arga Monstret mer än Gladmonstret som för tillfället har tagit mej i besinning.

Arga Monstret och jag fungerar som så att när jag borde bli lite stressad, eller bara behöver få upp lite puls och tempo så får inte jag det normalt, eftersom jag egentligen är en alldeles lugn och stillsam person. Jag kan va hur lat som helst, och skulle nog va det jämt om det inte vore för Arga Monstret. Han fixar nämligen så att jag blir sjukt irriterad över nått istället, så irriterad att det allt som oftast börja glöda lite inuti (monstret tycker nämligen att det är roligt, och därför skrattar han, och då alstras det... värmeenergi kanske, jag vet inte, både jag och monstret sov på fysiklektionerna). När det börjar glöda iaf syns det ganska ofta i ögonen på mej, gärna i hela nyllet om det blir en liten eldsvåda på en gång där inne. Monstret ser dock till att jag inte klappar till folk, det är oartigt, och oftast ser han till så att inte saker och ting flyger i backen. Det senaste är ingen garanti, så om jag vore du isfläcken skulle inte jag ligga där på marken och se nöjd ut, snart kommer jag och monstret tillbaka och då ligger du jävlit risigt till.
Iaf, när glöden är igång, så måste juh energin få utlopp på nått sätt, och det är då jag jobbar som bäst, tänker som bäst, funkar som bäst. Den ilskna glöden får mej lite mer fokuserad än vad jag hade vart annars, eller nått sånt.

Grejen är att jag trivs med Arga Monstret, han gör livet lite roligare. De flesta tycker att det är lite småroligt när jag och monstret tar upp kampen mot all idioti, och oftast är det inget att vara rädd för (det gäller inte dej isfläcken). Det är okej att fnissa, precis som mitt lag gjorde när jag fick spader på jävla framtidsdagen, eller som pålen när jag slog sönder min träslev mot pissdatorn för att den inte funkade som jag ville. Jag fnissar jag med, inombords, för det känns så jäkla gött i hela kroppen när jag och monstret är igång.

Ibland blir jag arg på riktigt. Då har monstret försökt att hindra mej från det, och bitit mej med sina vassa tänder så jag blir ännu ilsknare. Då blir monstret lite skrajset och gömmer sej. Det syns också på utsidan, för då är finns det ingen glöd kvar alls, då är ögonen kolsvarta och munnen kanske till och med är tyst. Då är det lite farligt. Men det händer ganska sällan, så länge man inte är dum på riktigt =)

Snälla ring inte psyk, jag vet att jag förmodligen inte har ett monster inuti mej... men det är en bra tanke, för jag gillar verkligen mitt arga monster som livar upp vardagen lite då och då. senast idag skrämde jag och arga monstret tanter på coop extra, men det kan jag berätta om sen. mamma tyckte inte att det va roligt. ibland har hon ingen humor.