Livet och andra konstiga saker

jag sa juh innan att jag skulle berättade om när jag rastade mitt monster idag... eller om det är monstret som rastar mej? skit samma.

dagen började med att jag skulle plugga, det ville jag inte alls. redan där blev jag irriterad, för det va verkligen sjukt tråkigt att plugga själv. it sucks. så jag satt och larva mej istället, och väntade på att mamma skulle komma hem. jag kunde juh inte plugga ordentligt eftersom vi skulle till biblioteket och låna några av böckerna jag har tenta på. att jag kunde läsa någon av de tre orörda böckerna jag hade hemma lät som en dålig plan. fotjäveln gjorde ont och nätet va segt. humöret sjönk.

stackars mamma kom hem, fick äta lite och sen in till stan. foten gjorde pissont i kylan, den andra foten va iskall, converseskorna var för stora och för kalla för att användas utan raggisar. mamma gick fort och jag blev omgådd av en pensionär. blänger surt (detta gäller både mej och pensionären). in på stadsbiblioteket, upp för en jävla trappa (det tog fan en evighet), leta efter alla böcker bara för att upptäcka att dom är utlånade. helvetes. nu buttrade jag till ordentligt.

humöret va inte helt borttappat så jag och mamma bestämde att vi visst skulle åka och handla mat för kvällen. vi hade pratat om det innan, jag skulle göra fisk- och skaldjurspasta till min pappa och bror, och mamma skulle göra egen pasta eftersom hon är allergisk och kräsen. vi hade redan tagit fram tigerräkor och en liten stackars laxbit som låg ensam kvar i frysen. vi skulle alltså köpa musslor och mer lax, va planen. mamma skulle ha mer crap, men det brydde inte jag mej om.

väl inne på affären, coop extra vid pilgatan/röda torget för er som undrar, sjunker mitt humör lavinartat. jag vet fortfarande inte varför.misstänker att det är affären i sej, den hånar mej. foten är ivägen och gör ont, den andra foten halkar omkring i för stora skor. dom har inte musslor, och trots att jag står där fem minuter innan mamma kommer ska hon självklart påpeka det. hon ska även stå där fem minuter till för att se om vi kan ta nått annat. jag kan inte annat än anta att hon trodde att jag stod där bara för att det är så sjukt roligt att glo på kräftstjärtar. jag påpekar att vi kanske ska ta sån färdigskuren lax, så har vi det iaf. det räcker juh med lax och räkor. mamma säger att vi ska vänta till frysdisken, det kanske finns nått kap. okej då.

sen går vi runt runt, och jag är helt omotiverad till att röra mej alls. jag är på dåligt humör och vill åka hem, lägga mej med foten i vädret och bara muttra. då ringer telefonen. det är pålen. han hör ganska snart att jag är "lite upprörd" och försöker få mej på bättre humör. det misslyckas. jag blir bitter, inte på honom utan på andra idioter vi pratar om, sjukt tröttsamt. helt plötsligt ropar mamma och frågar om vi verkligen ska ha mer lax. "räcker det inte?"

måttet är rågat. jag är uttråkad, irriterad och mamma har just blivit en idiot. nu jävlar. ut från min ljuva mun hör både pålen, mamma och alla stans samlade pensionärer hur jag med hög, måttligt irriterad och ganska vass ton frågar min ärade moder när i helvete vi bestämde att vi skulle servera auschwitzportioner hemma. 125 gram lax är lite väl snålt på tre personer plus en matlåda. ska vi få ett helt hörn att äta? hur mycket pasta serveras till det, tre gnocchi? min älskade moder är van vid sånt här, hon sa att jag va knäpp och gick därifrån. hon brukar göra det. pålen va tacksam över att han befann sej 57 mil bort och skrattade gott åt mitt utbrott. pensionären hulda skyndade förbi med en förfärad min, vilket jag högaktningsfullt sket totalt i. sen fräste jag lite mer åt pålen som mest fnissade. till sist sa jag nästan förlåt til pålen för att jag va så otrevlig. han sa att det va okej, det va ju inte värre än när jag fick honom att möblera om hela lägenheten så att jag slapp sova med huvudet åt det håll där det en gång befunnit sej en äcklig, väldigt dödad fluga. (att det va därför han fick möblera om kom fram först dan efter, han va inte helt lycklig.... men jag va).

när vi kom hem frågade mamma om jag va tvungen att ta upp auschwitz på offentliga butiker i framtiden. om ni slutar beräkna en potatis per person när ni gör klyftpotatis svarade jag med ögonbryna över pannan. okej, sa mamma, suckade och tänkte antagligen "lynnigare unge får man leta efter, jävla idiot"(jag har ärvt min ömma moders humör, därför vet jag att hon tänker jävla idiot oftare än jag). maten vart okej till slut, alla vart nöjda utom jag, jag har fått bråkat alldeles för lite på sistone. det är svårt att va glad hela tiden om man aldrig få bråka av sej.

men nu ska jag sova, och inte drömma om vare sej pojkar, mössen i askungen eller graviditeter . det gjorde förra nattens drömmar, en salig röra där musjäklarna irriterade mej som tusan så jag misstänker att det är därför jag vart lite butter idag.. bara sockerdrömmar inatt tack (det betyder alltså drömmar man ler av, inget annat) puss hej