Livet och andra konstiga saker

så här va det;

jag och pålen åker ner på stan för att käka och pålen skulle handla vin till kvällen. äta först bestämde vi oss för, och valde BK. vi åt på ovanvåning som vanligt och satt och garva en del åt livet i det stora hela. som vanligt med andra ord.

när jag hade ätit upp och pålen mådde illa gick vi till bolaget. han tog vin, jag stod och dregglade över absolut mangon ett tag innan jag beslöt att den faktiskt fick vänta, vi kan inte umgås hela tiden. (sen hittade jag en ny som jag måste testa, med smak av blåbärssylt och vingummi, hallå den måste va god hahaha)

när pålen skulle betala kom han på att han har en hundring på konto som han vill leka med ikväll. okej sa jag, vi går och hämtar ut den sen. det är då jag upptäcker det, min plånbok ligger inte och trängs i fickan! va faaaan, sa jag ganska högt. pålen kom på att den måste ligga kvar på kungen. piss tänkte jag, och kände den där lilla klumpen i magen som betyder att jag har gjort nått dumt utan att veta om det. snälla tänkte jag sen, låt det inte vara så.

jag springer iväg till kungen, frågar i kassan om dom hade fått in en vit tom plånbok. näpp. fan med. springer upp till bordet där en barnfamilj sitter. ingen lycka där heller. jag tittar argt bort mot sopinlämningen. faaaaaan. ett sista försök, men kioskpersonalen sa också nej. men hon kunde absolut tänka sej att hjälpa mej leta i soporna, men jag skulle få rota själv sa hon,

buttert traskar jag bort till sopstationen. tanten tar en bricka, och börjar faktiskt gräva åt mej så lite positivt finns i den här historien. hon gräver och gräver, och jag inser att det finns ganska liten chans att hitta en vit plånbok i en spotunna fyllt av vitt skräp. FAAAN jag kommer va tvungen att stoppa ner tassarna. men det är då jag ser den, dragkedjan! hurra tänker jag, och säger åt tanten att sluta gräva.

det är då hon gör det. inte nog med att det är förnedrande nog att stå där och gräva, hon tyckte tydligen att jag va värd lite extra för då jublar hon ut HUUUUURRA, JAAAAA så att verkligen hela resturangen ska uppmärksamma detta underbara ögonblick i mitt liv. tyvärr kunde jag inte sjunka genom jorden, för då hade jag rasat ner på dom på undervåningen så istället torkade jag av mängder av ketchup från plånboken, tackade för mej och flydde fältet.

pålen stod och grät och tackade mej för att jag va så dum i huvet. ingen orsak sa jag.

nästa gång jag tycker att brickan väger lite väl mycket för att bara ha tomma papper och två brödskivor på sej ska jag undersöka läget och inte tänka för mej själv att bröd nog är ganska tungt egentligen....

dags för semestersittning! tjohoooo =D