Livet och andra konstiga saker

det är den 1 januari, det är tidigt på morgonen och även om jag inte är alldeles bakfull så mår jag väll knappast som en prinsessa. jag har varit uppe sen nio, packat och gjort mej i ordning i den takt första januari tillåter.
jag och pappa åker tidigt till stationen, bara för att jag faktiskt inte ville stressa.
vi kommer dit ungefär halv tolv, tåget ska gå 11.53. då ser jag på en skylt den första dåliga nyheten, blinkande i den fula gröngula färgen alla såna skyltar har
NY TID    12:30
på grund av signalfel i Arboga

men fan, säger jag och pappa unisont. jaja, inte mycket att göra åt. så vi sätter oss på en bänk, och filosofierar lite över livet. efter tio minuter blir pappa uttråkad och jag säger att han får åka hem, att jag klarar mej själv, 23 år nyss fyllda och allt.

---

(skriver du om att jag inte vill diska nu kastar jag dej till krokodilerna, säger min älskade mansvalp. neeej, jag skriver om sj, säger jag. bra, annars blir det krokodilerna, säger han och fortsätter att öva på hur man får disken att försvinna genom att blunda hårt och sen öppna ögonen dramatiskt...)

---

när pappa har hunnit ut till bilen blinkar det till igen, 12:40. det här kommer inte bli bra, tänker jag och suckar. flera andra i väntsalen följer med i suckandet, så det är minsann inte bara jag som har ledsnat på jäääävla sj.
hmm hmm hmm.. jag måste vara i stockholm senast kvart över två för att hinna med det andra tåget, det tar en timme till stockholm... senast kvart över ett måste det jävla tåget gå, gärna en stund innan för att ha lite marginal.

tick tack tick tack, klockan blir 12:30 innan jag faktiskt ger upp, då är den nya beräknade ankomsttiden 13:10.
efter en timme på stationen går jag in till kundtjänst och frågar hur dom hade tänkt sej egentligen. tanten ser snällt på mej, och eftersom jag inte skäller alls på henne så bokar hon om min biljett även fast hon egentligen inte får. tack säger jag och ringer till pappa.

väl hemma igen, efter upplevelsen med termobrallsgubben kommer jag hem, och vilar i två timmar. sen är det dags igen...

inga förseningar anmälda när i kommer till stationen. tåget kommer in som det ska bara nån minut sent, pappa vinkar av mej och sen är jag på väg. hela vägem till norrköping går huuuur smidigt som helst, jag börjar till och med tro på att det blir en smärtfri resa.

av i norrköping, vänder på huvet och ser det igen. ett blinkande budskap som hånar mej i den tilltagande kylan. tåget från stockholm är försenat 10 minuter. för kort tid för att det ska va värt att släpa allt till stationshuset, så jag och några andra medresenärer står kvar och hoppar runt våra resväskor. efetr tio minuter kommer inte tåget, men det blinkar glatt vidare. personal inifrån värmen meddelar att tåget blir ytterligare 10 minuter sent. SUCK, hoppa hoppa hoppa.

sen kommer tåget och jag får hjälp med väskorna av en herre (som jag sen får reda på går ut och röker mellan vagnarna och därför får skäll av sin fru med jämna mellanrum).
väl på x2000 är det tyst och stilla, och ingen personal i sikte. jag tänker faktiskt inte så mycket på det först, utan sitter lugnt och stilla och gnisslar tänder tills jag börjar läsa en stund. efter en timme går jag till bistron för att hitta en macka och en dricka. nissen i kassan upplyser mej om lite saker medans jag betalar, och jag blir alldeles för chockad för att bemöta honom...
- han är ensam på tåget (förutom lokföraren hoppas jag) för dom andra tågvärdarna dök inte upp.
- eftersom att han är ensam är det ingen som kan kolla biljetter, för då är det juh ingen som kan stå i bistron.
jag lägger ihop informationen själv och förstår att det han egentligen också har sagt är följande:
- eftersom att ingen kan kolla biljetterna, så är det ingen som vet om resenärerna ska byta nånstans, vilket gör att kontakt med anslutande tåg blir liiiite svår. så resenärerna på det här förträffliga, och numera 45 minuter sena, tåg är lämnade åt sitt öde. tråkigt för oss, men tydligen prioriterar SJ försäljning av svindyra mackor och burkläsk mer än sina resenärers fortsatta resa.

som lite extra superduper fungerar inte anropet ut till alla vagnar, där ibland min. vi får alltså sitta och gissa var nånstans i världen vi är, och chansa på när vi borde börja göra oss i ordning. det är jääävligt lätt när klockan börjar närma sej åtta nio på kvällen mitt i vintern. kolsvart överallt förutom när man rullar in på stationerna.

slutligen kommer vi till hässleholm, och jag missar ett tåg med en minut, eftersom den lilla nissen i bistron inte kunde hejda det tåget två minuter.

så, istället för att komma hem kloclan 19, som det va tänkt kommer jag äntligen hem. alldeles trött och elendig klockan 22:00.

och nu har jag bestämt mej, jag kommer aldrig aldrig aldrig mer åka nånstans med SJ. jag struntar i hur mycket mer det kommer kosta mej, men det är fan värt för att slippa blir så infernaliskt frustrerad och livstrött.