Livet och andra konstiga saker

tänk... tänk om jag nu kunde skriva av mej lite utan att folk ska tro att det är graviditetshormoner som spökar.

tänk om folk bara kunde.. ja, jag vet inte riktigt. sluta inbilla sej så in i helvetes mycket grejer. kanske lyssna på vad jag har att säga om mej själv, man skulle kunna säga att jag är expertvittne på det området. "MAN" kanske blir så och så och brukar känna ditten och datten, men för fan. jag är inte "man", jag är jag och brukar väldigt sällan falla under kategorin "man"/"alla". så det vore trevligt om MAN kunde förstå det någon gång.

jag vet med bestämdhet att jag i hela mitt liv har sagt jag kan själv, om allt. och jag har inga planer på att ändra det bara för att jag ska få barn. har jag bestämt mej för att jag kan nånting, vill nånting, så gör jag det. oavsett hur "MAN" brukar göra, känna, tycka, tänka.

jag struntar fullständigt i hur många andra man känner som fått barn och då har det blivit si och så och så, och dom kände så och så och så. jaha? och jag är som dessa människor för att? för att jag ska få barn? för att jag kommer ha ett barn? förlåt mej, men josef fritzel, anna anka och djingis khan har/hade också barn, och jag är förvånandsvärt lite som dom.

nu är det heller inte meningen att alla som faktiskt ger mej bra och värdefulla råd ska ta åt sej eller bli sårade på nått sätt, sånt uppskattas helhjärtat och jag är evigt tacksam för alla er. det här handlar inte alls om er, på hedersord! <3<3<3

men får jag höra en gång till hur trött jag kommer vara, hur lite jag kommer orka med och hur jag kommer känna tänka tycka kring det "normala" livet... jag tror faktiskt att jag kommer kräkas rätt ut.

jag är faktiskt jag, och hur JAG kommer förändras bestämmer jag själv, tack så mycket. sen kan juh folk inbilla sej att det inte är så det funkar, men det säger mer om hur lite ni vet om hur jag funkar. för jag kan själv. jag bestämmer själv.

och till alla som förutsätter att det ska hända nått hemskt; påminn mej om att alltid påpeka dödsriskerna och tråkigheterna med allt ni gör.
visste ni att ni kan bli påkörda och få livshotande skador om ni går över en väg. eller bredvid en väg? eller på trottoaren. att ni kan sätta nått i halsen, få andnöd och sen får syrebristskador i hjärnan? trilla i trappen och bli förlamade?
för ungefär lika uppmuntrande är era tankegångar om depressioner och komplikationer. som att det inte vore läskigt nog så värmer såna tankar oerhört. ungefär som att du just nu kanske borde sitta lite lättare på stolen, är du säker på att ett konstruktionsfel inte snart gör så att stolen brakar ihop när du sitter på den och spetsar dej från ena änden till den andra om bara några sekunder? det händer...


så det var det för den här gången. om det känns bättre för berörda kan vi låtsas att jag hade ett hormonutbrott, för man brukar ha det. och att jag tänker be om ursäkt så snart jag lugnat ner mej, för man brukar göra det. you wanna bet?
och som sagt, jag har ingenting alls emot att få goda råd och välbehövliga tips, det är det bästa man kan få. men allt neg och svaga tilltro till min kapacitet att hantera förändringar kan ni behålla för er själva.