En bra fråga
Postat av Anna:
Ibland förvånas jag lite över alla diskussioner om vem barnet är likt. Det är inget fel i det, missförstå mig inte och ta inte illa upp är du snäll. Men varför är det fantastiskt när barnet är väldigt lik en av sina föräldrar (och vem i vuxen ålder vill vara lik sin förälder?) och konstigt när barnet inte direkt liknar någon av det. Man tar ju alla arvsanlagen, slänger ner dem i en mixer (bildligt talat) och använder dem helt slumpartat! Ser man det så är det mer fantastiskt att det överhuvudtaget blir något av det...
Fast jag tycker hon liknar lite er båda, men på hennes alldeles egna unika sätt. För allra mest liknar hon sig själv! ;-)
Kram
Så sant så sant Anna! Jag funderade nästan hela natten på det du skrev, för det var ju en intressant tanke. För visst är det så. Man kan bli alldeles jättelik sina föräldrar, eller inte alls. Jag för min del t.ex. är mer lik min mormor (men mest hennes tvillingsyster) än vad jag är lik mamma. Åtminstone till utseendet. Men precis som min mamma och många av mina kusiner har jag genom hela livet hävdat att jag inte alls är lik någon annan, jag är juh mej själv!
Jag håller med till fullo av att hon är lik oss båda, jag tror nästan att man kan säga (och faktiskt se) att hon verkligen har fått 50-50 i dna- mixen. Jag ser juh hur mycket hon liknar inte bara mig själv, men mina kusiner när de var mindre och även min mormor (som hade många starka arvsanlag), men kan även se stora likheter mellan Lenore och Wern (speciellt i minspelet), hans lillebror och mamma. Och precis som du hävdar jag nog innerst inne att Lenore minsann allra mest liknar sej själv.
Men så är det den där intressanta frågan. Varför är det så himla intressant vem barnet liknar, och varför blir det en sensation över att barn till utseende liknar sina föräldrar eller andra släktingar? Efter en natts grubblande tror jag att jag har kommit fram till vad som får bli mitt svar.
Jag tror att för föräldrars och släktingars del handlar det om någon slags utvärdering. För aldrig förr blir man så medveten om sitt eget utseende och sina drag, sina egenskaper och sitt sinne som när man träffar en ny bebis. Jag som förälder ser helt plötsligt drag hos Lenore som är så fina och perfekta, som kommer ifrån min mix. Jag får alltså en chans att vara nöjd med mitt eget utseende när jag kan konstatera att min egen allra sötaste avkomma liknar mig. Jag misstänker att det är så övriga familjemedlemmar kanske också tänker, om de skulle grubbla över det en stund.
Och visst är det på andra hållet en lättnad när man ser att vissa andra drag man inte är så nöjd med har hoppats över. Det kanske inte är lika roligt när ens partner också påpekar hur lycklig han är för Lenore slapp få mina stora utstående öron (även om jag själv hävdar att de åtminstone inte är stora, utan ganska normala eller till och med lite mindre...men det får stå för honom) men vid dagens slut kan man väl inte annat än hålla med.
Vems sätt och egenskaper hon till slut kommer visa är ju lite för tidigt för att säga. Hittills har jag bara sett hon hanterar frustration på samma sätt som jag, genom att spänna hela kroppen och två sig i ansiktet med händerna. Jag hoppas att hon inte kommer få samma frustration som jag lider av, men det ser inte så hoppfullt ut. Det blir nog en kvinna med humör av Lenore också =P
För det är samma sak med egenskaperna som med dragen. Det blir en utvärdering där med. Men här kan jag tycka att det är enklare att utvärdera sin partner än sig själv, då det handlar om på vilket sätt jag uppfattar två personer. Det är ju väldigt sällan jag "uppfattar" mig själv lika enkelt som jag uppfattar Wern... Vi pratade om det för ett tag sen. Eller det var Wern som frågade vilka av hans egenskaper jag helst ville att Lenore skulle uppvisa. Jag svarade att jag hoppades att Lenore också skulle bli snäll, omtänksam, spontan, orädd och massa andra saker. Wern verkade nöjd med svaret, som då även blev en slags bekräftelse för honom själv att han hade dessa egenskaper att skryta med.
Sen frågade jag vilka av mina egenskaper han helst ville se hos Lenore. Det tog en bra stund innan han svarade (ja, en sån bra stund att jag funderade på att ställa frågan igen, lite högre och tydligare utifall att Wern helt enkelt beslutat att inte svara på tilltal igen...en inte alls lika åtråvärd egenskap) och då hade han tydligen kommit fram till att han ville att Lenore skulle bli hungrig på vidarekunskap.
Jag frågade då om jag inte hade några egenskaper som föll honom i smaken, eftersom att jag knappast personifierar mej med just den egenskapen och tycker väl personligen att jag har några andra mer framträdande och minst lika positiva egenskaper. Men tydligen var det bara nyfikenheten från min genpool som kunde matcha hans egna dygder, viljet knappast gav mej samma egoboost och positiva utvärdering i gensvar får jag väl ärligt säga. Men sen är det ju även så att om Wern hade varit ödmjuk så hade han ju varit perfekt, som han själv brukar säga. Och å andra sidan gjorde ju avsaknaden av bekräftelse av mina goda sidor att jag ju faktikst ransakade mej själv och visst hittade egenskaper klart värda att sända vidare i arvsanlagen.
Det blev ett långt svar, men kortfattat tror jag att man skulle kunna säga som så här:
Som förälder (eller släkting) vill man att barnet ska få alla ens egna positiva drag och egenskaper. När folk i allmänhet förvånas över att barnet inte liknar sina föräldrar är det mer ett sätt att säga "vad tråkigt för er" (eller kanske "pjuh, vilken tur!" hehe) snarare än att tycka att det faktiskt är konstigt.
Det fantastiska i likheterna blir ett slags beröm och komplimanger; "titta, h*n har fått din lilla mun/fina hårfärg/söta näsa", för om det skulle vara så att barnet hade fått något mindre beundransvärt drag från föräldrarna skulle det nog knappast påtalas på samma sätt: "Titta, h*n har fått din stora näsa/snea tand/skeelande öga".
Jag vet inte om det var något bra svar, men det är iaf det svaret man kommer fram till mellan tolv och ett på en fredagnatt när man försöker sova =)
Ibland förvånas jag lite över alla diskussioner om vem barnet är likt. Det är inget fel i det, missförstå mig inte och ta inte illa upp är du snäll. Men varför är det fantastiskt när barnet är väldigt lik en av sina föräldrar (och vem i vuxen ålder vill vara lik sin förälder?) och konstigt när barnet inte direkt liknar någon av det. Man tar ju alla arvsanlagen, slänger ner dem i en mixer (bildligt talat) och använder dem helt slumpartat! Ser man det så är det mer fantastiskt att det överhuvudtaget blir något av det...
Fast jag tycker hon liknar lite er båda, men på hennes alldeles egna unika sätt. För allra mest liknar hon sig själv! ;-)
Kram
Så sant så sant Anna! Jag funderade nästan hela natten på det du skrev, för det var ju en intressant tanke. För visst är det så. Man kan bli alldeles jättelik sina föräldrar, eller inte alls. Jag för min del t.ex. är mer lik min mormor (men mest hennes tvillingsyster) än vad jag är lik mamma. Åtminstone till utseendet. Men precis som min mamma och många av mina kusiner har jag genom hela livet hävdat att jag inte alls är lik någon annan, jag är juh mej själv!
Jag håller med till fullo av att hon är lik oss båda, jag tror nästan att man kan säga (och faktiskt se) att hon verkligen har fått 50-50 i dna- mixen. Jag ser juh hur mycket hon liknar inte bara mig själv, men mina kusiner när de var mindre och även min mormor (som hade många starka arvsanlag), men kan även se stora likheter mellan Lenore och Wern (speciellt i minspelet), hans lillebror och mamma. Och precis som du hävdar jag nog innerst inne att Lenore minsann allra mest liknar sej själv.
Men så är det den där intressanta frågan. Varför är det så himla intressant vem barnet liknar, och varför blir det en sensation över att barn till utseende liknar sina föräldrar eller andra släktingar? Efter en natts grubblande tror jag att jag har kommit fram till vad som får bli mitt svar.
Jag tror att för föräldrars och släktingars del handlar det om någon slags utvärdering. För aldrig förr blir man så medveten om sitt eget utseende och sina drag, sina egenskaper och sitt sinne som när man träffar en ny bebis. Jag som förälder ser helt plötsligt drag hos Lenore som är så fina och perfekta, som kommer ifrån min mix. Jag får alltså en chans att vara nöjd med mitt eget utseende när jag kan konstatera att min egen allra sötaste avkomma liknar mig. Jag misstänker att det är så övriga familjemedlemmar kanske också tänker, om de skulle grubbla över det en stund.
Och visst är det på andra hållet en lättnad när man ser att vissa andra drag man inte är så nöjd med har hoppats över. Det kanske inte är lika roligt när ens partner också påpekar hur lycklig han är för Lenore slapp få mina stora utstående öron (även om jag själv hävdar att de åtminstone inte är stora, utan ganska normala eller till och med lite mindre...men det får stå för honom) men vid dagens slut kan man väl inte annat än hålla med.
Vems sätt och egenskaper hon till slut kommer visa är ju lite för tidigt för att säga. Hittills har jag bara sett hon hanterar frustration på samma sätt som jag, genom att spänna hela kroppen och två sig i ansiktet med händerna. Jag hoppas att hon inte kommer få samma frustration som jag lider av, men det ser inte så hoppfullt ut. Det blir nog en kvinna med humör av Lenore också =P
För det är samma sak med egenskaperna som med dragen. Det blir en utvärdering där med. Men här kan jag tycka att det är enklare att utvärdera sin partner än sig själv, då det handlar om på vilket sätt jag uppfattar två personer. Det är ju väldigt sällan jag "uppfattar" mig själv lika enkelt som jag uppfattar Wern... Vi pratade om det för ett tag sen. Eller det var Wern som frågade vilka av hans egenskaper jag helst ville att Lenore skulle uppvisa. Jag svarade att jag hoppades att Lenore också skulle bli snäll, omtänksam, spontan, orädd och massa andra saker. Wern verkade nöjd med svaret, som då även blev en slags bekräftelse för honom själv att han hade dessa egenskaper att skryta med.
Sen frågade jag vilka av mina egenskaper han helst ville se hos Lenore. Det tog en bra stund innan han svarade (ja, en sån bra stund att jag funderade på att ställa frågan igen, lite högre och tydligare utifall att Wern helt enkelt beslutat att inte svara på tilltal igen...en inte alls lika åtråvärd egenskap) och då hade han tydligen kommit fram till att han ville att Lenore skulle bli hungrig på vidarekunskap.
Jag frågade då om jag inte hade några egenskaper som föll honom i smaken, eftersom att jag knappast personifierar mej med just den egenskapen och tycker väl personligen att jag har några andra mer framträdande och minst lika positiva egenskaper. Men tydligen var det bara nyfikenheten från min genpool som kunde matcha hans egna dygder, viljet knappast gav mej samma egoboost och positiva utvärdering i gensvar får jag väl ärligt säga. Men sen är det ju även så att om Wern hade varit ödmjuk så hade han ju varit perfekt, som han själv brukar säga. Och å andra sidan gjorde ju avsaknaden av bekräftelse av mina goda sidor att jag ju faktikst ransakade mej själv och visst hittade egenskaper klart värda att sända vidare i arvsanlagen.
Det blev ett långt svar, men kortfattat tror jag att man skulle kunna säga som så här:
Som förälder (eller släkting) vill man att barnet ska få alla ens egna positiva drag och egenskaper. När folk i allmänhet förvånas över att barnet inte liknar sina föräldrar är det mer ett sätt att säga "vad tråkigt för er" (eller kanske "pjuh, vilken tur!" hehe) snarare än att tycka att det faktiskt är konstigt.
Det fantastiska i likheterna blir ett slags beröm och komplimanger; "titta, h*n har fått din lilla mun/fina hårfärg/söta näsa", för om det skulle vara så att barnet hade fått något mindre beundransvärt drag från föräldrarna skulle det nog knappast påtalas på samma sätt: "Titta, h*n har fått din stora näsa/snea tand/skeelande öga".
Jag vet inte om det var något bra svar, men det är iaf det svaret man kommer fram till mellan tolv och ett på en fredagnatt när man försöker sova =)
Kommentarer
Postat av: Anna
Vad kul att jag kan inspirera till funderingar mitt i natten :-)
Postat av: Hannah
Jag tror det är intressant för man kan se sig själv PLUS en annan människa som man förhoppningsvis älskar skitmycket TILLSAMMANs i en TREJDE PERSON! Alltså, när jag funderar på mina och fredriks framtida barn så blir jag helt pirrig i magen. Tänk, att jag (förhoppningsvis) kommer kunna titta på en liten människa en dag som ser lite ut som mig och lite ut som fredrik och är så totalt perfekt. Att kunna känna den samhörigheten med en annan person måste vara helt fenomenal. Jag är så lik min morsa så det är läskigt. Men jag tror min mamma är lite glad för det, för det är aldrig en tvekan om att jag är hennes dotter. Och det är ju rätt coolt egentligen!
Trackback
