Livet och andra konstiga saker

vill ni veta något riktigt, riktigt hemskt?

först måste jag ju väva in er i historien så att ni förstår varför jag tycker att det är så hemskt. det är ju så att jag har någon konstig fetischm för söta farbröder. inte alls på det sättet att jag blir sexuellt upphetsad på något vis, utan snarare så att jag tycker dom är så attans söta, precis som vanliga människor tycker att kattungar och hundvalpar är söta. jag tycker att farbröder är så söta att jag hoppades på att Lenore skulle se ut lite som en farbror när hon kom ut. det gjorde hon dessvärre inte, men hon var söt ändå...

ja, åter till saken. söta farbröder är alltså lite av min akilles häl, jag vill att söta farbröder ska vara lyckliga och glada och inte ha mer bekymmer i världen än att mustachen är felborstad eller att hatten blåser av. knappt det heller, jag skulle inte klarat av att se en söt farbror jaga sin hatt i blåsten. han kan juh trilla! eller aldrig få tag på hatten, och då blir han ledsen... nej fy. söta farbröder ska vara glada, för annars blir jag ledsen helt enkelt.

vi bor rätt nära kyrkogården. så pass nära att vi faktiskt går igenom den när vi ska handla. jag är inte rädd för den i dagsljus, då är de flesta kyrkogårdar fina. jag har inte testat den i mörker än, tänker inte göra det heller för det finns så mycket sjuka människor nu för tiden... ja, hur som helst, det jag ville komma till var att vi går på kyrkogården ganska ofta, så ofta att man nästan glömmer vad det är för ett ställe egentligen....

för en dag när jag var på väg hem från affären, så såg jag en liten söt farbror på kyrkogården. och sen slutade mitt hjärta slå och jag fick ont i magen. för den lilla söta farbrorn stod framför en gravsten och grät.


det här är säkert två - tre månader sen, men jag kan inte för mitt liv sluta tänka på honom. jag hoppas att han inte gråter mer. jag hoppas att han är lycklig, oavsett vad det innebär för hans livsstatus.


stackars lilla söta farbrorn.