talets gåva
Om man aldrig får ett svar, ska man fortsätta prata då?
Om man alltid blir avbruten, betyder det att man inte har något viktigt/intressant att säga?
Hur mycket ska man själv lyssna för att få en aktiv åhörare till det man själv säger?
Tjata, eller ge upp?
Tystna, eller ge hals?
Jag vet vad jag tycker, men det är dessvärre inte det jag har ork till att göra... Eller lust med heller, för helt jävla ärligt:
HUR I HELVETE SVÅRT KAN DET VARA?!?!?!?
Jag begär inte mycket, jag ska absolut inte vara i ljuset hela tiden, men i helvete att jag finner mej i att bli ignorerad dagligen om jag inte höjer rösten, blir arg eller tjatar!
Och ändå märker jag att det är det jag gör, finner mej i det. Blir arg, sur och makalöst irriterad istället. Och gissa hur populärt det är?
SHIT vad jag saknar att föra ett samtal med någon, som lyssnar eller åtminstone svarar på tilltal. Min lilla skönhet lyssnar förvisso, men någon vidare feedback får man inte alla gånger. Och den andre... ja, vad ska man säga. Hur ska jag kunna veta när du pratar med mej? JO serru, vi är tre personer i den här lägenheten. En av oss kan inte prata, vilket gör det ganska enkelt att räkna ut vem som förväntas svara när den andre vill föra en dialog.
Ibland är det underbart att vara föräldraledig, och ibland är det ett litet fängelse man vill rymma ut ur. Dock gärna tillsammans med barnet.
Shit, jag behöver verkligen komma ut mer. Och när jag gör det, då ska jag tusan inte bara sitta och gnälla heller. Skärpning, fröken, det är ditt liv det handlar om!
Snurrigt inlägg? Då skulle ni se hur det ser ut i mitt huvud!
Och, nej: Så illa är det inte. Bara ibland, och jag måste få ur mej saker annars exploderar jag och går i tusen bitar.
Om man alltid blir avbruten, betyder det att man inte har något viktigt/intressant att säga?
Hur mycket ska man själv lyssna för att få en aktiv åhörare till det man själv säger?
Tjata, eller ge upp?
Tystna, eller ge hals?
Jag vet vad jag tycker, men det är dessvärre inte det jag har ork till att göra... Eller lust med heller, för helt jävla ärligt:
HUR I HELVETE SVÅRT KAN DET VARA?!?!?!?
Jag begär inte mycket, jag ska absolut inte vara i ljuset hela tiden, men i helvete att jag finner mej i att bli ignorerad dagligen om jag inte höjer rösten, blir arg eller tjatar!
Och ändå märker jag att det är det jag gör, finner mej i det. Blir arg, sur och makalöst irriterad istället. Och gissa hur populärt det är?
SHIT vad jag saknar att föra ett samtal med någon, som lyssnar eller åtminstone svarar på tilltal. Min lilla skönhet lyssnar förvisso, men någon vidare feedback får man inte alla gånger. Och den andre... ja, vad ska man säga. Hur ska jag kunna veta när du pratar med mej? JO serru, vi är tre personer i den här lägenheten. En av oss kan inte prata, vilket gör det ganska enkelt att räkna ut vem som förväntas svara när den andre vill föra en dialog.
Ibland är det underbart att vara föräldraledig, och ibland är det ett litet fängelse man vill rymma ut ur. Dock gärna tillsammans med barnet.
Shit, jag behöver verkligen komma ut mer. Och när jag gör det, då ska jag tusan inte bara sitta och gnälla heller. Skärpning, fröken, det är ditt liv det handlar om!
Snurrigt inlägg? Då skulle ni se hur det ser ut i mitt huvud!
Och, nej: Så illa är det inte. Bara ibland, och jag måste få ur mej saker annars exploderar jag och går i tusen bitar.
Kommentarer
Postat av: Ak
Inte mer än rätt att du skriver av dig, som du skrev till mig heller att det kommer ut än att man har det i skallen.. =) Och du är inte en dålig mamma eller person, sambo vad man nu vill kalla sig själv bara för att man tänker och tycker så... Tror absolut inte du är ensam om det.. =) men du vet vart jag finns om du vill ha ett samtal, ett skratt Jaa vad du vill så vet du att jag finns här för dig ALLTID! Du och Lenore + bebis i min mage är dom som är NR 1 för mig i mitt liv, och er skulle jag göra ALLT för... Puss på dig min allra bästa!
Postat av: Anna
Du får jättegärna komma på en fika någon dag och ösa ut allt. Lovar, ska både lyssna och svara :-P
Trackback
