Livet och andra konstiga saker

...om jag aldrig ska skriva nått om den där äckliga gubben på biblioteket. först tänkte jag det, sen tänkte jag inte det men nu tänker jag nog göra det iaf.


det var förra torsdagen. jag var SUPERstressad över min sista omtenta jag skulle ha på fredagen. eftersom att lenore hade varit magsjuk och jag hade varit föreläsare på introdagen hade jag missat massor av pluggtid så det kändes verkligen som att jag hade hundra blåslampor i röven. och eftersom jag fick så bra på den första tentan ville jag juh inte visa mej sämre nu så jag hade juh orimliga mål och förväntningar dessutom.

klockan tolv kommer jag till biblioteket och går till min sedvanliga plats på andra våningen i den lite avskilda avdelningen för utländsk litteratur. det finns tre bord där, och när de inte är befolkade av snillen så brukar det vara rätt lugnt och skönt där. så var det även nu, det satt två andra tjejer vid varsitt bord så jag slog mej ner vid det tredje.

efter en timme kanske så drar den ena tjejen. och en stund efter det, kanske en timme till så drar även den andra. men innan den andra hinner dra kommer det in en man och sätter sej i fåtöljerna mitt emot mej. han läser tyst ur en bok som han håller i knät. klockan är alltså runt två halv tre då jag blir ensam med en herre i blå överrock, smalbågade glasögon, grått hår och vänligt ansikte.


det bruna är bokhyllor, och öppningen är där i hålet till vänster. väggen utan
bokhyllor är fönster mot gården.
det lila krysset till höger är tjejen som gick först.
det lila krysset till vänster är den andra tjejen.
det röda krysset är jag.
det gröna krysset är gubben. och han sitter i och bredvid en fåtölj.
allt är sjukt skalenligt.

jag är så koncentrerad på det jag gör, stressar igenom mina 60 instuderingsfrågor som jag inte hunnit göra än. vid det här laget har jag hunnit kanske 13-14 stycken. stressad much? nääää. det är fokus på böckerna som gäller och jag skriver så pennan glöder. tittar upp ett fåtal gånger när jag tänker, men är noga med att inte titta på gubben för det vore rätt oartigt. jag ville inte att han skulle tro att jag tyckte att han störde.

klockan tickar och strax efter tre känner jag att energin måste fyllas på. jag plockar på mej min mobil och min plånbok tittar snabbt upp på gubben och frågar om han kan titta till mina saker en liten stund. han nickar och ler. jag går ner i cafeterian, köper ett havreflarn och en stor kaffe. balanserar tillbaka det till rummet. mannen tittar upp samtidigt som jag sätter mig.
-"ja, ibland måste man ha nått sött, eller hur?" säger han.
- "aa", säger jag och ler mitt artigaste leende men faller ner i böckerna på en gång för att ändå markera att jag inte vill småprata. jag hoppas att han inte tittar medans jag försöker äta det smuliga havreflarnet utan att lyfta blicken från böckerna, jag hatar att äta inför okänt folk och är det dessutom smuliga saker är det ju direkt hopplöst att inte se grisig ut.

det går en stund och jag skriver fråga 18, en bamsefråga om tre av hinduismens största inriktningar.  jag känner hur det vibrerar i fickan, fiskar upp telefonen och svarar. det är mamma. jag säger att vi mår mycket bättre idag, att jag pluggar och kanske kan ringa henne sen? ja svarar hon och sen är det puss hej.

när samtalet är avslutat ser jag att jag fått meddelenade från wern. en fråga om jag kommer hem till maten klockan fem. jag svarar att det hinner jag verkligen inte, tyvärr. men jag värmer gärna maten när jag kommer hem. puss hej.

när jag ska lägga ifrån mej mobilen hamnar huvudet i en sån där mellan position eftersom jag redan är på väg ner med blicken i böckerna. men ögat fastnar på nått annat. nått som rör sej. som inte borde vara där? eller? va fan? blicken flyttad, hjärnan behandlar faktan. all logik i hela världen säger att nej jag såg fel. hjärnan försöker säga att jag såg fel. det kan väl inte ha varit? varför skulle det vara? kom igen, vem i hela fridens namn sitter och runkar av sej själv på stadsbiblioteket i kristianstad under en sketen bok på ett utländskt språk?

grejen är att medan min hjärna försöker resonera fram nått vettigt, processera data och följa upp med någon form av vettig handling så kör kroppen sitt race. den brukar göra så när min hjärna är för trög för att fatta att jag blir rädd. den har gjort så förut, men då räddade den mej från ormar på olofs brygga. innan jag fattade att det var en orm där hade kroppen redan sprungit tillbaka upp till sommarstugan och satt mej gallskrikandes på köksbordet.

så nu märker kroppen att gubben har märkt nånting. antingen att jag har sett honom, eller att det kommer in två damer. den ena är bibliotikarie och den andra blir assisterad av henne. kroppen beslutar helt ojämlikt att eftersom det är en kvinnlig bibliotekarie så kan hon också hamna i "fara" om jag säger till henne. alltså plockar kroppen alldeles skakigt upp plånbok och mobil och går relativt sakta ut ur rummet och springer sedan ner till receptionen där hjärnan äntligen hamnar på samma sida och får fram: ursäkta, men det sitter en man där uppe och tar på sej själv... först då fattade jag liksom. URKEL PURKEL!

bibliotekarien bakom disken hinner knappt mer än rynka på näsan och börja ta sej runt för att följa med mej innan jag ser honom springa ut genom dörren.

ja, vi har haft problem med det tidigare. men du ska se att han sprungit all världens väg redan tröstar (?) han mej med. 

jag går skakig upp igen, sätter mej, sms:ar wern om vad som hänt.. fattar vad som hänt...packar ihop och går hem. ringer mamma. ringer polisen. mår illa. slutar inte skaka på flera timmar.


det var skitäckligt. fy fanken. och det gick åt helvete på tentan också, så klart. jag kunde sova en hel timme den natten så gissa vem som var jättepigg klockan 9 på morgonen? inte var det jag iaf.


äckligast av allt? jag satt själv med honom SÅ länge!! hur länge höll han på?
ännu äckligare... jag har suttit själv med honom förut, i samma rum. men då har jag suttit med ryggen mot honom. FY FAN.