Livet och andra konstiga saker

jag har hört att vissa personen gör konstiga saker när dom är ensamma hemma. jag vet t.ex. att min kära sambo ofta lekte "inte nudda golv" till Pirates of the Carrabien- soundtracket förr i världen när vi bodde i skokartongen uppe på campus. jag vet att min lillebror tar tillfället i akt och kagar konstig mat, med alla sina köksprylar som han sällan eller aldrig får använda annars eftersom mamma och pappa trots allt är rätt matkonservativa.

jag gör inte så mycket konstigt när jag är ensam hemma, handen på hjärtat. jag har alltid varit rätt ensam hemma eftersom att jag hade mitt rum i källaren och inte störde eller stördes så mycket av dom andra när jag bodde hemma. de första gångerna jag var alldeles ensam hemma, typ de första två veckorna på sommarlovet efter fyran när mamma och pappa var på jobbet och fländers på fritids, då gjorde jag allt det där jag ville göra när ingen såg. jag lyssnade på JÄTTEHÖG musik (spice girls, aqua och bruce springsteen, en härlig blandning om jag får säga det själv), så där så det ekade till grannarna (som iaf inte var hemma och kunde störas av det) och sen så åt jag min lunch framför tv:n. med tv:n påslagen. regnade det ute vet jag att jag kröp in under regnskyddet till hamocken och låg där och läste. njöt av att inte behöva förklara för någon att jag inte var knäpp, det var ju bara mysigt.

idag gjorde jag dock en grej som nog var rätt knäpp. jag fastnade nämligen i datasstolen. med båda benen rätt upp i vädret lutade mot väggen. med kroppen vriden 90 grader åt motsatt håll. jag får ibland nämligen för mej att det är alldeles för tråkigt att sitta som man ska med knäna framåt och fötterna på golvet. det är dessutom rätt obekvämt. så nu när jag satt här i min ensamhet kände jag för att sträcka lite på mej. jag placerade ena foten mot väggen i ungefär ögonhöjd och konstaterade att det va rätt bekvämt. den andra foten kände sig bortglömd så det tog inte lång stund innan den fick följa med. så satt vi så ett tag, mina fötter och jag. sen hissade jag upp dom ännu längre, vred på kroppen och stirrade vidare på dataskärmen.

efter ett tag insåg jag att jag trots allt inte är alldeles purung, det började kännas lite avdomnat i benen som en påminnelse om att det inte var en naturlig sittställning. det är då det slår mej att jag har ett databord framför mej, överfullt med prylar. snett bakom mej står ett stort tält som är skrällets egna rum. och precis under mej, eller under fötterna iaf, där det hade varit ypperligt att svänga ner fötterna strår en meterhög högtalare. hur i hela fridens namn skulle jag få ner mina fötter på jorden igen?

fan också. om jag måste sitta så här tills dom kommer hem imorgon dör jag. för tro mej, det kändes i hela den 24 år gamla kroppen att här inte skulle svängas så himla lätt med benen i vädret. det tog nog en halv minut av panikartat tänkande innan det slog mej att stolen ju givetvis har hjul- PJUUUUUUH! så med de stela benen spända mot väggen tog jag sats med rumpan och föste bakåt. friiiiiihet! tacksamheten över att det bara var min egen närvaro som var på plats för att registrera händelsen kändes lite överskattad. för, så som man säger för att trösta knyttet, vad gör man med en snäcka, om man ej får visa den?


okej, bakom tältet målade jag högtalaren, den blev jättefin men nu
kommer ingen få sen den. och det var typ så här det såg ut... så likt
som det kan bli i paint iaf =)


vad hittar ni på när ni är ensamma? jag vet iaf vad jag ska sluta göra: klättra på väggarna. eller kanske inte, det var himla bekvämt måste jag säga=)