det börjar alltså redan nu...
jag sitter och tittar på skrället. hon har det inte lätt just nu, hon och nallen verkar bråka inne i tältet. det verkar handla om en gul hink och en leksaksbil.
hon har varit lite stingslig idag, skällt och gapat på både böcker och leksaker om de inte gjort som hon velat eller varit i vägen. jag har ingen aning om varifrån det beteendet kan ha hämtats. jo, det har jag. men jag visste inte att det var ärftligt.
iaf så verkar nallen tycka att det är nog nu. nånting händer i tältet som gör att skrället börjar gråta, knuffar nallen och börjar krypa ut. men hon stannar alltid. vänder sej om och pratar vädjande med nallen. nallen tycks vara benhård, för inom en liten stund gråter skrället igen och samma procedur upprepas.
så här sitter jag och funderar på vad fanken det är meningen att jag ska göra. lägga mej i? ge nallen lite välförtjänt stryk (inne i tältet eller utanför?)? eller ska jag nöja mej med att presentera henne för ett annat trevligare gosedjur? någon som låter henne vara på dåligt humör och tycker om henne precis som hon är.
ser det som en övning på vad som komma skall...
pjuh, hon valde själv att lämna tältet, gnälla lite för mej och sen leta rätt på sitt superstora piano hon fick av olle i födelsedagspresent. hon är en sån slags tjej trots allt =) en sån där bra, som kan ta hand om sej själv och mest söker tröst hos mamma för att få lite stöd och kräka ur sej sin irritation. och kanske sno hennes mobiltelefon (som senare kommer vara cigg och alkohol om jag känner igen dessa gener rätt).
hon är en sån tjej som själv förändrar läget, om hon inte gillar det... och med problemet ur världen kan man gå ut och roa sej istället. jag är imponerad. det tog mej iaf 17 år att komma på det konceptet. hoppas hon håller sej till det bara....
hon har varit lite stingslig idag, skällt och gapat på både böcker och leksaker om de inte gjort som hon velat eller varit i vägen. jag har ingen aning om varifrån det beteendet kan ha hämtats. jo, det har jag. men jag visste inte att det var ärftligt.
iaf så verkar nallen tycka att det är nog nu. nånting händer i tältet som gör att skrället börjar gråta, knuffar nallen och börjar krypa ut. men hon stannar alltid. vänder sej om och pratar vädjande med nallen. nallen tycks vara benhård, för inom en liten stund gråter skrället igen och samma procedur upprepas.
så här sitter jag och funderar på vad fanken det är meningen att jag ska göra. lägga mej i? ge nallen lite välförtjänt stryk (inne i tältet eller utanför?)? eller ska jag nöja mej med att presentera henne för ett annat trevligare gosedjur? någon som låter henne vara på dåligt humör och tycker om henne precis som hon är.
ser det som en övning på vad som komma skall...
pjuh, hon valde själv att lämna tältet, gnälla lite för mej och sen leta rätt på sitt superstora piano hon fick av olle i födelsedagspresent. hon är en sån slags tjej trots allt =) en sån där bra, som kan ta hand om sej själv och mest söker tröst hos mamma för att få lite stöd och kräka ur sej sin irritation. och kanske sno hennes mobiltelefon (som senare kommer vara cigg och alkohol om jag känner igen dessa gener rätt).
hon är en sån tjej som själv förändrar läget, om hon inte gillar det... och med problemet ur världen kan man gå ut och roa sej istället. jag är imponerad. det tog mej iaf 17 år att komma på det konceptet. hoppas hon håller sej till det bara....
Kommentarer
Postat av: Ida P
Varje förälders dröm - att barnet är självständigt. Då vet man att man har lyckats!!
Postat av: Hannah
hahah det låter ju helt underbart! Vilken fantasi hon har :) och bra att hon tar till musiken när livet blir jobbigt, låter lovande för en future musiker :)
Trackback
