min egen lyckas smed
jag funderar väldigt mycket så här års.
med väldigt mycket menar jag hela tiden.
jag grubblar om det allra mesta, om allt från vad jag ska tro på till vem som styr och åt vilket håll man ska ro när besättningen vill olika saker. det mesta hänger ihop, till och med twilightmanin hahaha.
jag skulle vilja berätta om de djupa och dunkla funderingarna, men jag tror att vi hoppar över det så kan jag skrapa lite på udden av det hela istället. dessutom lovade jag juh att berätta om varför jag till slut fastnade i twilightzonen.
och det handlar så klart om kärlek. detta eviga meck. för utan tvekan så är böckerna om bella och edward det finaste jag har läst någonsin, men ändå blir jag inte glad av att läsa det. jag blir bara nyfiken och fundersam. jag kopplar samman så stark kärlek med riktig djup tro, för i grund och botten handlar det om samma sak; man förlorar sig själv i någon annan, ger sig hän åt en livsfarlig kärlek och skänker bort det enda man på riktigt har till någon annan (sig själv alltså). en helt makalös handling, som jag är hyser fruktansvärt stor beundran för. beundran, skräck och lite avundsjuka. för jag vet att det aldrig kommer att gälla mig själv.
jag är inte troende. jag fascineras av religion på samma sätt som jag har fascinerats av kärlekshistorien i twilight- sagan. för det handlar om en tillit så stark att det inte riktigt går att sätta ord på, en hängivelse och total utlämnande av sig självt. man lägger sin lycka i någon annans händer.
och det är där någonstans det skiter sig för min del. jag kan inte förlika mig med tanken på att lägga mitt eget öde i någon annans händer. inte ens en gudomlighet. för jag är född fri, vill göra mina egna val och vara beslutsfattaren i mitt eget liv. jag är min egen lyckas smed, och ska väl för höge farao inte behöva vara beroende av någon annans kärlek för att vara lycklig. det strider mot hela mitt väsen.
MEN det är inte så att jag inte tror på vare sig kärlek eller gudomligheter. jag är helt övertygad om att Gud finns för de som tror, det gäller alla gudomligheter i alla religioner för alla troende. på samma sätt tror jag på vidunderlig stark kärlek som är större än livet självt. jag tror att den finns mellan människor som känner så. men precis som med tron för en religion så tror jag alltså inte att det gäller just mej. jag är utan den sortens kärlek, den sortens tro, för jag kan inte lägga min lycka i någon annans händer. den är ju min.
jag säger alltså inte att jag inte kan älska någon mer än livet självt, för det tar jag för givet att de flesta vet att jag gör ändå. jag skulle gladeligen både dö och spendera en evighet i skärseldar och helveten av alla de slag för att skona, rädda, säkra lyckan för säkert ett 20- tal personer, om inte fler. det skulle vara ett lätt val, inte ett dugg betungande och det skulle vara gjort på en nanosekund. men det skulle inte vara en handling av gränslös kärlek, det skulle vara ett aktivt val. typ som att donera organ när man har tjollavippat. inget övermänskligt, bara naturligt. och själviskt. för att jag vill, inte för att mitt hjärta kräver det.
och det är inte utan att jag tycker lite synd om mej själv för att jag saknar den magiska egenskapen att inte bara tro på sån kärlek utan också vara mottaglig för den. för visst är den fantastisk på alla sätt och vis, jag är så frukansvärt betagen av makten sån kärlek har över människor. hade jag på riktigt haft ett fritt val, hade jag valt att sälla mig till den skaran som kan hamna i klorna på denna vanvettiga känsla. men valet gjordes av mig alldeles ovetande när jag blev jag, och alltså skulle sådan hängivelse bara vara spelad om jag försökte.
och eftersom att jag har insett hur begränsad min kärlek ändå är, trots sin gränslösa storlek, får ju det enorm inverkan på alla andra livsfrågor. om jag är min egen lyckas smed, hur mycket eller lite ska jag då kompromissa med den? vem ska få stå ivägen för den, om någon alls ska få göra det? vem ska lyssna till mitt hjärtas innersta önskningar om jag inte låter någon höra dem? (huuuuur fånigfjantig lät inte den meningen då? hoppas ni fattar vad jag menar och har med er att jag fortfarande är väldigt häftig innerst inne =P )
rörigt och kluddigt, eller hur? men det är alltså ett litet smakprov på tankar som flänger omkring i mitt huvud, därför är det lite svårt att komma på något vettigt att skriva just nu.
just nu går det ännu sämre, jag är astrött. dags att sova, djupt och länge hoppas jag på! för tro inte att det här är nått som gör mig sömnlös, snarare tvärtom. det gör mej evigt trött, för i drömmen finns inga bekymmer. där hoppar vi stavhopp med genitalier på magen eller motionerar i duschrum för förbränningens skull, och ingen har så mycket som antydan till bekymmersrynka mellan ögonen.
med väldigt mycket menar jag hela tiden.
jag grubblar om det allra mesta, om allt från vad jag ska tro på till vem som styr och åt vilket håll man ska ro när besättningen vill olika saker. det mesta hänger ihop, till och med twilightmanin hahaha.
jag skulle vilja berätta om de djupa och dunkla funderingarna, men jag tror att vi hoppar över det så kan jag skrapa lite på udden av det hela istället. dessutom lovade jag juh att berätta om varför jag till slut fastnade i twilightzonen.
och det handlar så klart om kärlek. detta eviga meck. för utan tvekan så är böckerna om bella och edward det finaste jag har läst någonsin, men ändå blir jag inte glad av att läsa det. jag blir bara nyfiken och fundersam. jag kopplar samman så stark kärlek med riktig djup tro, för i grund och botten handlar det om samma sak; man förlorar sig själv i någon annan, ger sig hän åt en livsfarlig kärlek och skänker bort det enda man på riktigt har till någon annan (sig själv alltså). en helt makalös handling, som jag är hyser fruktansvärt stor beundran för. beundran, skräck och lite avundsjuka. för jag vet att det aldrig kommer att gälla mig själv.
jag är inte troende. jag fascineras av religion på samma sätt som jag har fascinerats av kärlekshistorien i twilight- sagan. för det handlar om en tillit så stark att det inte riktigt går att sätta ord på, en hängivelse och total utlämnande av sig självt. man lägger sin lycka i någon annans händer.
och det är där någonstans det skiter sig för min del. jag kan inte förlika mig med tanken på att lägga mitt eget öde i någon annans händer. inte ens en gudomlighet. för jag är född fri, vill göra mina egna val och vara beslutsfattaren i mitt eget liv. jag är min egen lyckas smed, och ska väl för höge farao inte behöva vara beroende av någon annans kärlek för att vara lycklig. det strider mot hela mitt väsen.
MEN det är inte så att jag inte tror på vare sig kärlek eller gudomligheter. jag är helt övertygad om att Gud finns för de som tror, det gäller alla gudomligheter i alla religioner för alla troende. på samma sätt tror jag på vidunderlig stark kärlek som är större än livet självt. jag tror att den finns mellan människor som känner så. men precis som med tron för en religion så tror jag alltså inte att det gäller just mej. jag är utan den sortens kärlek, den sortens tro, för jag kan inte lägga min lycka i någon annans händer. den är ju min.
jag säger alltså inte att jag inte kan älska någon mer än livet självt, för det tar jag för givet att de flesta vet att jag gör ändå. jag skulle gladeligen både dö och spendera en evighet i skärseldar och helveten av alla de slag för att skona, rädda, säkra lyckan för säkert ett 20- tal personer, om inte fler. det skulle vara ett lätt val, inte ett dugg betungande och det skulle vara gjort på en nanosekund. men det skulle inte vara en handling av gränslös kärlek, det skulle vara ett aktivt val. typ som att donera organ när man har tjollavippat. inget övermänskligt, bara naturligt. och själviskt. för att jag vill, inte för att mitt hjärta kräver det.
och det är inte utan att jag tycker lite synd om mej själv för att jag saknar den magiska egenskapen att inte bara tro på sån kärlek utan också vara mottaglig för den. för visst är den fantastisk på alla sätt och vis, jag är så frukansvärt betagen av makten sån kärlek har över människor. hade jag på riktigt haft ett fritt val, hade jag valt att sälla mig till den skaran som kan hamna i klorna på denna vanvettiga känsla. men valet gjordes av mig alldeles ovetande när jag blev jag, och alltså skulle sådan hängivelse bara vara spelad om jag försökte.
och eftersom att jag har insett hur begränsad min kärlek ändå är, trots sin gränslösa storlek, får ju det enorm inverkan på alla andra livsfrågor. om jag är min egen lyckas smed, hur mycket eller lite ska jag då kompromissa med den? vem ska få stå ivägen för den, om någon alls ska få göra det? vem ska lyssna till mitt hjärtas innersta önskningar om jag inte låter någon höra dem? (huuuuur fånigfjantig lät inte den meningen då? hoppas ni fattar vad jag menar och har med er att jag fortfarande är väldigt häftig innerst inne =P )
rörigt och kluddigt, eller hur? men det är alltså ett litet smakprov på tankar som flänger omkring i mitt huvud, därför är det lite svårt att komma på något vettigt att skriva just nu.
just nu går det ännu sämre, jag är astrött. dags att sova, djupt och länge hoppas jag på! för tro inte att det här är nått som gör mig sömnlös, snarare tvärtom. det gör mej evigt trött, för i drömmen finns inga bekymmer. där hoppar vi stavhopp med genitalier på magen eller motionerar i duschrum för förbränningens skull, och ingen har så mycket som antydan till bekymmersrynka mellan ögonen.
Kommentarer
Trackback
